Vilse i pannkakan (1975)
Vilse i Westerbergs huvud
"Åh nej, nu dillar han med maten igen"
Staffan Westerberg är en herre som förr om åren försåg SVT med odiskutabelt billiga och enligt vissa givande barnprogram. Lillstrumpa och Syster Yster ingår också i hans menageri av handdockor. Faktum är att jag tror att det var den nämnda strumpduon som fick mig att först reflektera kring saker som TV-budget i cyniska termer som aldrig tidigare fallit mig in.
Killen själv var en riktig särling (och är det kanske fortfarande). Gitarrlallandet (av Tomas Wiehe, bror till Mikael) som inleder och avslutar avsnitten är 70-talsflum på ett omisskännligt vis men Staffan verkar leva i en helt egen värld. Clownen Manne och den barnsligt tecknande Slas var rena normalerna i jämförelse.
"Vilse i pannkakan" klassificeras på DVD-omslaget med genrerna "barn" och "kult", vilket väl kan vara nog så passande. När serien kom skulle dock ingen komma på tanken att kalla den kult, eftersom uttrycket inte hade alls den betydelsen och hela grejen att hylla något för att det var konstigt dåligt inte hade något i folkhemsmentaliteten att göra. Alla är lika bra och en serie som kan verka konstig har säkert oanade djup som bara det förunderliga folket barn kan förstå - så resonerade kanske ledningen för vår enda TV-källa. Jag misstänker också att de gamla uvarna på SVT antog att vi småknytt som tittade skulle tycka att Staffan Westerberg var på samma våglängd som vi - att han med sina infall och sin fantasi skulle uppfattas som en av oss. Snacka om att underskatta barns intelligens.
Ramhandlingen är att Staffan, vuxen men med barnslig betoning, berättar om en dröm han hade som 5-åring. Hans föräldrar lämnar honom vid köksbordet med barska förmaningar om att äta upp maten - en gigantisk pannkaka - och går på promenad. Så mycket ätande blir det dock inte, till nästan en hel generations kollektiva frustration. Staffan hör nämligen röster i den monstruösa maträtten, som snart vänds upp och ner och avslöjar en helt ny värld ur ett annat perspektiv. Trashanken sitter vid en tom liten sjö och lagar sin båt, i underjorden bor två råttor med de debattinbjudande namnen Lucia och Lucifer och i en stuga bor framför allt Vilse och hans hustru Vilja.
Titeln på serien är alltså lite vitsig och det är inte så att allt händer helt apropå ingenting - även om man lätt kan tro det när man bevittnar och belyssnar de extremt flummiga händelserna och replikerna. Även om det är galenskap är det metod i det. Lite i alla fall. Men bra, det var det inte då och är det inte nu. Och ja, man får definiera Westerbergs verk i sådana termer. Det var inte rolig underhållning, det lärde en ingenting och det fick en inte att må bra heller. Vissa menar till Staffans försvar att han hyllade fantasins makt, och hade man inte vett att uppskatta fantasi innan man konfronterades med hans tolkning av begreppet så kanske det var en ögonöppnare. För oss andra var det mestadels en pina.
Det jobbigaste var faktiskt inte den av alla fruktade Storpotäten, även om hans "pot-pot-pot"-rabblande var otäckt och hans anlete än ruggigare. Nej värst om du frågar mig var stressen av den ständigt hotande vetskapen om att Staffan inte borde springa runt inne i pannkakan utan äta upp den. Man väntade med en knut av oro i magen på att hans tvådimensionella föräldrar skulle titta in från varsin sida och banna honom. De hade gång på gång upplyst honom att han var ett "riktigt rötägg" om han inte åt. Som tittare blev man medskyldig i Staffans olydnad.
Westerberg hade en intuitiv förmåga att få allt att verka dystert och lite äckligt. Fyndet av en levande kyckling i pannkakan är väl nog för att göra vem som helst lika ohungrig som Staffan. En daghemsfröken under jorden har en dödskalle till huvud. Till och med snälla fru Vilja ser rätt obehaglig ut. Och Storpotäten äter vid ett tillfälle av misstag upp sin tå, för att musikaliskt häcklas för missödet av Wiehe. Vem är skurken här egentligen...?
Men serien var inte bara obehaglig, den var rätt seg också. Den blev aldrig otäck på det där kittlande sättet som en riktig saga. En fras, som "jorden är platt som en pannkaka", fick gärna ältas in absurdum. När den nämnda dödskallebarnvakten presenterats tillbringar den resten av avsnittet med att sjunga en tråkig och tjatig sång. Och vilka barn uppskattar den politiska satiren när lokalföreningen har möte och Storpotäten styr och ställer som en riktig småstadstyrann?
Någon dramatisk kurva (eller, som man kallade det som barn, spänning) är det svårt att skönja. Westerberg presenterar hellre nya knasiga karaktärer än ger dem något intressant att göra eller säga. Fast pannkakan - och det omgivande rummet - blir förstås dammig och förfaller, det är väl den löpande thrillertråden kantänka. Och Trashanken har sitt båtprojekt.
Ibland hysterisk, ibland seg, "Vilse i pannkakan" är en serie som jag inte uppskattade som barn och faktiskt hittar oväntat få nya värden i som vuxen - utöver det där kultvärdet då, förstås. Men visst är den annorlunda!
Det blir två russin - som en liten lyftning på hatten till Westerbergs egensinnighet. Poängen känns dock ovanligt meningslös den här gången.
© Anders Lindahl
2007-09-19
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Det finns tyvärr inget extramaterial på utgåvan från Noble / Folkets Bio / SVT. Det hade väl varit roligt med åtminstone en intervju med Staffan eller något sådant.
Originaltitel: Vilse i pannkakan
Sverige, 1975
Regi: Staffan Westerberg
Med: Staffan Westerberg
Genre: Barnfilm, TV-serie
Hemmabio: 2007-09-19
