Den sjungande detektiven (1986)

Sex, död och gamla godingar

Jag förstod väl egentligen inte "Den sjungande detektiven" när jag första gången såg den på TV. Jag förstod bara att jag såg något fruktansvärt bra. Något som dessutom var underhållande trots att det framgick att det rörde sig om (gulp) en slags psykologisk studie. Att Joanne Whalley ständigt dök upp i bild, på den tiden då hon var en av världens snyggaste kvinnor hjälpte förstås till, men även den härjade, bittre cynikern i sjukhussängen var en särdeles fascinerande figur.

Numera förstår jag nästan allt i serien och den blir inte sämre för det...

Det är alltså en miniserie, gjord på den tiden då miniserier bestod av ett begränsat antal avsnitt (6 i det här fallet) avsedda att berätta hela historien från början till slut. Författaren Philip Marlow lider av en sällsamt illvillig form av psoriasis och försvinner ofta bort från den eländiga vardagen på sjukhuset genom en av sina gamla böcker. Det rör sig inte om något så enkelt som eskapism, dock. Hallucinationer och barndomsminnen blandas i hans huvud, som är förvirrat av feber och smärtor och en vägran att ta vissa mediciner. Paranoia ökar på hans redan befintliga ilska mot både främlingar och exfrun (vasst men ändå mänskligt spelad av Janet Suzman). Visst är hon en "dålig kvinna", visst konspirerar hon tillsammans med någon älskare mot honom? Men galenskapen har också sina underhållande inslag. Inbillade sång- och dansnummer utbryter runt honom långt före detta grepp uppfattades som särdeles påhittigt i "Allie McBeal". Även Potter-serier som "Pennies from Heaven" och "Lipstick on your Collar" har inslag av något slags seriös men snitsig musikal.

Detektivberättelsen snirklar sig genom både nutid och eventuellt inte helt pålitliga minnen av dåtid, komplett med mord, hemligheter och snärtiga replikskiften. Vi följer i brottstycken (pun intended) Mark Binney (eller är det Finney?), en man som strax efter krigsslutet anlitar en viss sjungande detektiv men får mer än han bett om. Noir-stämningen är stiliserad men visst sugs man man in även i denna historia i historien. Detektiven är en blandning av författarens far, gruvarbetaren med en röst av guld och en kanske inte alldeles trogen fru, och den man Philip som ung drömmer om att bli - inte bara en cool och skicklig deckare utan en nattklubbssångare i toppklass. Och aldrig utan en dunkel metafor till hands. Författaren i sjukhussängen är förstås inte heller sen att ta till orda. Hans envetna försök att sprida dysterhet omkring sig tar sig form i formuleringar som är cynism upphöjd till poesi. Mycket prat om sex blir det också. "Den sjungande detektiven" är en frispråkig historia vars huvudperson inte har en helt problemfri attityd i ämnet.

Bragden att göra både den skrikige, otrevlige bittergöken till någon att ändå bry sig om och den kylige deckaren till någon att beundra och kanske rentav avundas utförde Michael Gambon och i en lång rad av minnesvärda roller (från grym gormand till mysig magiprofessor) är nog det här fortfarande hans största triumf. I intervjuer med Potter (ofta nog så sevärd TV i sin egen rätt) ser man likheterna mellan författaren - själv psoriasisdrabbad - och hans huvudperson. Gambon har fångat hans kroppsspråk perfekt, särskilt de ofrivilligt sammanknutna händerna som gör rökandet av en cigarett till en logistisk mardröm. Hans sarkastiska betoningar och plötsliga känsloutbrott är skådespelarkonst i bästa bemärkelse.

Marlow som ung och lite konstig grabb med ännu konstigare dialekt (Forest of Dean, säger de insatta) spelas med en total naturlighet av närmast helt okände Lyndon Davies. Joanne Whalley är alltså den snälla sjuksköterskan (som i den förenklade men småintressanta filmversionen spelades av Katie Holmes) och lyser upp TV-skärmen med jämna mellanrum. En barskare sköterska spelas av Imelda Staunton som i en lika maktfullkomlig men lite mer ironisk stil gjorde Dolores Umbridge till en av de mest minnesvärda figurerna i femte Harry Potter-filmen. Och faktum är att David "Lupin" Thewlis också har en liten roll som otrevlig soldat. Men nog pratat om Potterlänkar...

I filmversionen saknas de flesta av de medpatienter som förgyller serien. Både komik och ytterligare allvar bjuds av Marlows olycksbröder, vilka han oftast ogillar. Det är vid en av dessas plötsliga död som man för första gången ser Marlows fasad av cynism rämna tillfälligt, men mestadels tjänar de andra i salen till att förhöja vantrivseln.

Barndomens både dystra och relativt ljuva stunder återbesöks, rannsakas och analyseras motvilligt, nästan masochistiskt, och adderar några tydliga pusselbitar i jakten på en helhetsbild. Man ska dock ta vissa versioner av minnena med en nypa salt. Cronenbergs "Spider" har faktiskt en del gemensamt med Detektiven i det avseendet. Några scener är extra oförglömliga, som bajskorven på katedern och det påföljande massförhöret med Guds hjälp. En fågelskrämma på ett fält etsade sig direkt fast i minnet när den gick på TV och är fortfarande riktigt kuslig. Mötena med en tålmodig men rätt kaxig psykolog på sjukhuset (Bill Paterson) bidrar med fler ledtrådar; bitsk komik i rappa dialogdueller övergår efter hand i mer riktiga samtal.

Ja, varför är Philip som han är? Det är alltså seriens bärande gåta snarare än "whodunnit". Svaret är enkelt, men det finns inget enkelt med hur det presenteras. Det talas ofta i de kulturella finrummen om hur vissa berättelser har många lager. Man måste bara småle lite överseende åt hur frasen missbrukas när man återser "Den sjungande detektiven". Här är smartheten inte ett självändamål, inte ens ett nödvändigt attribut att ta med sig som tittare. Dennis Potter var inte i första hand ute efter att imponera utan att töja på gränserna för vad TV-mediet kunde användas till. Eller kanske snarare använda mediet för vad det passar bäst till - att berätta långa, komplexa historier. Och han passar förstås på att pika Rupert Murdoch lite - något han till och med tog sig tid åt i sin allra sista intervju.

Den sista delen är både den mest rörande och den mest lekfulla - när barndomen ses med ärligare och mer försonande ögon än förut, och samtidigt hans bokfigurer kommer honom allt närmare i scener som säkerligen beskådats en eller tre gånger av Charlie Kaufman. Ändå ligger inte seriens främsta styrka i metainslagen, även om Potter hanterar dem med mer klass än mången pretentiös kollega. Den "främsta styrkan" är förstås helheten i det hela, hur alla bitar, hur motsägelsefulla och genremässigt splittrade de än kan verka, har en viktig plats i historien.

Ett geni var han i alla fall, Potter, och när hans manus hanteras med en sådan självsäker respekt som här, av Jon Amiel, är chanserna goda att TV-historia skrivs. Och det gjorde TV-historia. Det är bilder lätt identifierade som 80-tals-BBC, men de är gjorda med stil och ambition. I makeup-effekterna finns det inget att klaga på - vilket är mer än man kan säga om kanalens kanske främsta produktion från årtioendet före: "Jag, Claudius". Stanley Myers originalmusik tål också att nämnas. Förutom alla golden oldies som de mimar sig igenom med sådan stil så finns det flera specialskrivna teman som sätter sig på minnet.

Fortfarande har "Den sjungande detektiven" - tillsammans med nämnda Claudius - en självklar plats på min topplista över sevärda serier. Inte bara min topplista, förstås. Åsikten är knappast originell, men den kommer från hjärtat. Jag ska väl inte säga att det är oundvikligt att hylla och fascineras av den, men helt klart är det något litet fel på dig om så inte är fallet.


FOTNOT
Philip Marlowe, med 'e' på slutet, är ju namnet på Raymond Chandlers berömda privatdeckare. Ifall du tyckte det lät bekant...

© Anders Lindahl
2007-09-04

---

DVD / Blu-ray

En ambitiös box från BBC / Warner med både dokumentärer och härlig grafisk pulp fiction-stil kom ut redan 2003, för den amerikanska marknaden. PAL-versionen lät konstigt nog vänta på sig lite längre men visst finns det en sådan också.

Jon Amiel och producent Kenneth Trodd kommenterar samtliga avsnitt, om än med skiftande grader av intensitet. Ibland blir det lite tyst, helt enkelt... Jag har förstås inte lyssnat igenom rubbet, men det är mitt spontana intryck efter några väl valda nedslag.

"Points of View" visar med några väl valda arkivklipp på kontroversen kring serien när det begav sig. BBC-nostalgi får man på köpet!

En gammal intervju med Potter finns det också, men flaggskeppet är väl en relativt nyproducerad, ambitiös och ganska närgången dokumentär om Potter. Det är intressant, och kanske mer en slags postum psykologisk studie än ett hyllningsporträtt, men slutar lite abrupt - som om de plötsligt kom på att de hade en deadline. Sevärt, hur som helst, om ett problematiskt geni.

---

Uppdatering jan 2010

Den 27:e januari 2010 släpptes äntligen en skandinavisk utgåva av Atlantic Film. Det är, ska sägas, en vaniljutgåva utan vare sig kommentarsspår eller extramaterial, i en enklare box men med samma grafik som till "originalet". Textning på svenska, norska, danska och finska. Visst saknar jag bonusmaterialet, men att den här serien nu kommer nå fler tittare är verkligen skäl till glädje.

---

Spoiler

Originaltitel: The Singing Detective
Storbritannien, 1986
Regi: Jon Amiel
Med: Michael Gambon, Patrick Malahide, Joanne Whalley, Lyndon Davies, David Ryall, Gerard Horan, Janet Suzman, m.fl

Genre: Drama, Musikal, Mystery, Sex, TV-serie
Hemmabio: 2010-01-27

Relaterat: Pennies From Heaven (1978) The Singing Detective (2003)

Sök