Paprika (2006)

Ganska galet

Japans kanske mest cerebrale animésnille Satoshi Kon placerar sig temamässigt, visuellt och knasmässigt någonstans mitt emellan "Spirited Away" och "Ghost in the Shell: Innocence" med sin senaste, och kanske hittills konstigaste, film.

Liksom i landsmannen Shinya Tsukamotos "Nightmare Detective" handlar det om att kunna besöka andras drömmar. Liksom i Kons egna "Perfect Blue" finns det inslag av catchig pop, personlighetsklyvning och ett utforskande av gränsen mellan overkligt och verkligt. Det är mycket drömmar och gott om överrumplande scen- och verklighetsnivåbyten, men det är också tekniskt mumbo-jumbo som eventuellt är mycket mer genomarbetat än jag tror. Jämförelsen mellan Internet och drömmens värld är i alla fall inte helt vrickad.

Titelns Paprika är en söt tjej som med hjälp av sitt företags omvälvande uppfinning DC Mini ger sig in i folks drömmar för att psykoterapeuta dem. Ja, som alltid när en fantastisk teknologi skapas i filmens värld verkar de ansvariga inte riktigt förstå implikationerna. Vi ska bara använda den till något specifikt och gott! Så brukar det låta, så även här.

Vi möter Paprika på jobbet när hon följer en polis genom en frustrerande fuga. Samme polis kommer senare bli inblandad i det fall som DC Minin resulterar i. En meduppfinnare stjäl nämligen en av manickerna och ger sig oinbjuden in i folks huvuden, med både roande och ruggigt resultat. Ett sumotjockt snille med ett barns mentalitet och en stram forskarinna försöker ställa saker och ting tillrätta igen.

Det är lustigt att det är i det högteknologiska Japan man hittar de mest intressanta och filosofiska funderingarna kring framstegsfanatism. Nämnda "Ghost in the Shell: Innocence" var också en sådan där animerad tripp med sagolika bilder som samtidigt skvallrade om höga ambitioner på grubblarplanet. Ny teknologi underlättar inte bara, den kan också vattna ur de mirakel som redan finns omkring oss - en tes som framförs i filmen, om än inte av någon man i sammanhanget förväntas sympatisera med.

Annars handlar det förstås väldigt mycket om drömmar. Vem man är i drömmens värld, vad de försöker säga oss. Det gamla vanliga, men infallsrikt och snyggt presenterat - med vissa lite "vuxnare" inslag. Om det finns ett problem med Satoshis smarthet är det kanske att den där smittande drömskheten, som exempelvis Miyazaki hittar så instinktivt lätt, inte riktigt känns lika naturlig när den är ett tydligt och uttalat tema. Om ni fattar...

"Steamboy", för att fortsätta namndroppandet, bestod av en ganska intressant väg till en final som kändes som filmens sanna existensberättigande. Det är mot slutet som även "Paprika" hittar sitt rätta kall - helt galna bilder och kamper, som alltså egentligen inte är galna alls utom väldigt genomtänkta.

Är det här Satoshi Kon när han är som mest ambitiös eller som mest lekfull? Jag vet inte. Det är en hel del jag inte kan svara på när det gäller "Paprika". Men intressant, det är den!

© Anders Lindahl
2007-08-28

Originaltitel: Paprika
Japan, 2006
Regi: Satoshi Kon
Med: Megumi Hayashibara, Tôru Furuya, Kôichi Yamadera

Genre: Animation, Fantasy, Mystery, Sci-fi
Hemmabio: 2007-08-22

Sök