Tokyo Godfathers (2003)

En japansk julsaga

Satoshi Kon gör inte vanlig animé. Han gör inte ens ovanlig, Ghibliesque animé. "Perfect Blue" kunde närmast beskrivas som en De Palma-film med japansk animation och inslag av Argento och även "Tokyo Godfathers" trotsar förväntningarna. Det är jul, det är mitt i stan, det är tre hemlösa som hittar ett litet spädbarn på en soptipp. Gin har varit både gift och far men lever nu på gatan. Hana vill vara kvinna, men är en ovanligt lång man. Unga Miyuki har rymt hemifrån. Deras inbördes relation är rå men hjärtlig, kan man väl säga. Att de är viktiga för varandra, trots gnället, känner man dock ganska direkt - för det här en film som utan vare sig ansträngning eller övertydlighet presenterar saker så att man tycker sig instinktivt förstå dem.

Hana - som alltid drömt om att bli mamma - vill väl helst behålla barnet, och minst av allt lämna det till det sociala. Kompromissen blir att trion försöker hitta den riktiga mamman och ett slags kaotiskt detektivarbete tar sin början. Någon halvtimme in i filmen har de hamnat på ett gangsterbröllop, bevittnat en skottlossning och en av dem blivit kidnappad, och strax därefter har en av dem lyssnat till en mystisk luffares sista vilja samt blivit misshandlad av ett ungdomsgäng. Och ändå känns det inte så himla osannolikt alltihop. Inte så jätte, i alla fall. Och det är ju ändå en julfilm...

Inspirerad av John Wayne-rullen "3 Godfathers", är den väl för övrigt. Som tydligen i sin tur var en remake på en stumfilm kallad "Marked Men", för ännu övrigare. Strunt samma, allt är remakes nuförtiden - och en fax är bara ett våffeljärn med en telefon på, som farfar Simpson säger.

Små detaljer och repliker lyfter ständigt filmen över den redan höga "basnivån" på själva storyn och det krävs inga kunskaper i japansk mytologi för att ta till sig det. Det kan gå från gulligt till bitande allvar utan förvarning, och sedan över till ett skämt igen. Verkligt oväntade små humorutbrott (som den där sluta-ögonen-scenen) och oväntade hemskheter (som ett gäng ungdomar som misshandlar lite för skojs skull, fortfarande med mobilen i näven och en kompis på tråden) håller en på alerten - i alla fall om man hittar sympatin för personerna. Det är inte så svårt, faktiskt.

De här hemlösa, som alla hemlösa förstås, har känslor, åsikter och ett förflutet - även om deras förflutna kanske inte är exakt vad de först berättar. De är inte bara något att titta bort ifrån eller tycka synd om, och i Satoshi Kons film framstår allt detta utan pekpinnar eller snyftande stråkar.

Trots några tunga passager och ämnen är ändå den genomgående tonen ganska upplyftande. När en smått burlesk jakt och en serie väldigt vältajmade slumphändelser (inkluderande själva tomten på dekis?) inträffar på slutet håller sig Kon ändå på rätt sida det direkt fåniga. Eller, okej, det är kanske fånigt - men det funkar. Kanske allra mest för att det är stilfullt tecknat istället för blingigt och Hollywoodigt. Just "Hollywoodigt" är för mig inte automatiskt ett skällsord (i den mån det ens är ett ord) men när jag föreställer mig den här storyn på amerikanska, kanske med Tim Allen någonstans i casten, blir resultatet ganska bedrövligt. Så vinner alltså yta över innehåll? Jag ska vara ärlig nog att medge att den möjligheten finns; att "Tokyo Godfathers" plockar extrapoäng till en kanske lite krystad story på
a) språket (till och med de välkända julsångerna är på japanska)
b) stilen

Men, vet ni vad? Det gör inget! Det är ju faktiskt jul. I filmen i alla fall...

© Anders Lindahl
2007-08-28

Originaltitel: Tokyo Godfathers
Japan, 2003
Regi: Satoshi Kon
Med: Japanska röster: Toru Emori, Aya Okamoto, Yoshiaki Umegaki, Hiroya Ishimaru, Mamiko Noto, Satomi Koorogi

Genre: Animation, Drama, Komedi

Sök