Sicko (2007)
USA - västvärldens sjuke man?
För varje ny film verkar Michael Moore lite mer stram och behärskad, mer allvarligt förmanande än yvigt fäktande. Allt är relativt, men steg för steg har han fasat ut mer och mer av skämtlynnet. Samtidigt blir han mer och mer kritiserad, åtminstone för sina sätt att uppnå önskad effekt. Han nöjer sig ju inte med att bara dokumentera, utan är förtjust i att domdera och även regissera en del situationer. Allt uppstår inte precis ur tillfälligheter. Men är ”Sicko” en fundamentalt oärlig film? Knappast.
Moore börjar den här gången med att gå igenom USA:s sjukvårdssystem, först med några skräckexempel på hur det kan gå utan någon sjukförsäkring alls. Sedan påpekar han att de flesta amerikaner trots allt har en sådan genom något av alla bolag med samariter, blåa kors eller annat inbjudande i namn och logotyp. Ändå går de ofta miste om ersättning eller vård när de behöver. Bolagen är duktiga på att hitta kryphål och undvika utbetalningar.
Tragikomiskt är bara förnamnet. Vi känner igen berättartekniken, vilka knappar Moore trycker på, liksom hans slutledningsförmåga. Ofta spelar han mer troskyldig och naiv än han egentligen är och får tillfällen till flera ”wow, det menar du inte!”-moment. Operationer ställs in på grund av bristande betalningsförmåga och retroaktiva kalla duschar drabbar patienter efter vård, när en tjänsteman (eller -kvinna) hittat någon ”pre-existing condition”, det vill säga sjukdomar tidigare i livet. Något så enkelt som svampinfektion kan vara diskvalificerande.
I ett av de mer skälmska inslagen radas försäkringsförhindrande åkommor upp med ”Star Wars”-estetik mot rymdfond. Tempot är tillräckligt högt för att Moore ska hinna med flera gruvliga exempel, men det känns inte som om han stressar framåt. Efter ungefär halva filmen kommer snitsiga övergångar till besök i andra länder där sjukvården är socialiserad, det som enligt framförallt republikansk retorik är första steget mot kommunism. Genom djupdykningar i gamla TV-arkiv (var hittar han allt?) driver Moore med både gammal öststatlig folkhemsbyggespropaganda och inflytelserika politiker i amerikansk historia. Ronald Reagan är en av dem som ondgör sig över tanken på allmän hälsovård.
Richard Nixon ska ha varit arkitekten bakom det nuvarande systemet, här beskrivet som helt i händerna på privata företag med vinstintresse - och läkarförbundet. Så Kanada (vilken överraskning...), Storbritannien och Frankrike får ge motbilder. Hårdvinklat, visst. Skönmålande? Frankrike framstår som själva paradiset på jorden, men jag vet flera personer som bott eller bor där och kommenterat hur lättillgänglig läkarvetenskapens välsignelser är. Samtidigt har jag själv sett hur det kan fungera i Sydamerika, där det mesta organiseras efter USA-modell, med ännu större ojämlikheter och djupare sociala klyftor som följd.
I Storbritannien, där ger gamle labourpolitikern Tony Benn en bakgrund till deras system, det som borde fungera ungefär som det svenska, eller? Även om vi sakteligen drar oss åt höger i hälsovården. Den brittiska tanken att ta hand om alla så gott det går, den uppstod när landet låg i ruiner efter det andra världskriget enligt Benn, som också kommenterar hur revolutionerande demokratin som väsen är i historiskt perspektiv. Allt detta hänger ihop. Men det finns ju sådant som är förstatligat även i USA; brandkåren, skolan och polisen - så varför inte sjukvården? undrar Michael Moore.
Personligt tilltal är nyckeln till filmens effekt. Sorgliga öden, personer som bryter ihop i närbild och bekännelser från dem som känner sig skyldiga; det fungerar den här gången också. Om Moore använder mer manipulativa medel än andra dokumentärmakare i ”Sicko” har jag faktiskt inget svar på. Numera brukar han ju lägga upp listor med källhänvisningar på hemsidan för att bemöta påståenden om fabricerade fakta. Han ställer viktiga frågor och har hittat personer med intressanta svar. En koloni exil-amerikaner i Frankrike överträffar varann i lov och pris över alla rättigheter och all samhällsservice de har där. De förklarar det med att regeringen är rädd för sina medborgares protestvilja, medan folket i USA är rädda för sin statsapparat. Très interesante...
Styckets pièce de resistance - jag börjar väl bli frankofil efter det här - en tur till Kuba, är uppenbart arrangerad, men helt öppet. Frivilliga hjälparbetare i New York efter 9/11 fick själva ingen hjälp för problem som andningssvårigheter eftersom de inte var statsanställda. Och Moore frågar sig (och publiken) hur det land han fortfarande säger sig älska, lyckas ta hand om sina svagaste. Och sina hjältar. Genom en labyrint av logiska paradoxer tar de sig till Kuba, söker vård - och får det. Om den öns ledarskap kan man säga en hel del kritiskt, men deras läkare har, såvitt jag själv kunnat se, gott rykte i stora delar av The Americas. Här ger de både gratis vård till ”fienden” och skriver ut mediciner till anständiga priser.
Har man sett några säsonger av ”Cityakuten” och slikt, vet man att i USA är det skillnad på folk och folk inför vården. Alla skickas inte till samma kliniker med samma resurser. ”Sicko” ställer ut misslyckandet för världens rikaste land till allmän åsyn och ringer en varningsklocka för andra. Kalla fakta fladdrar förbi; USA har halkat ner till 37:e plats på världsrankingen för hälsovård, mediciner kan kosta hiskliga summor och lika skrämmande siffror sägs avslöja vad det kostar att ha en folkvald i sin ficka. Men det är som sagt de enskilda ödena och det omedelbara personliga anslaget som engagerar mest. Som det brukar vara i film.
© Johan Lindahl
2007-10-20
Originaltitel: Sicko
USA, 2007
Regi: Michael Moore
Genre: Dokumentär, Historia, Komedi
Svensk biopremiär: 2007-10-05
Hemmabio: 2008-02-13
