The Mark of Cain (2007)
Lojalitet versus civilkurage
Är Irakkriget ett nytt Vietnam? En meningslös fråga, kanske, om än hett debatterad åtminstone i staterna. Ett argument för tesen är väl det faktum att ockupationen har skapat sin egen filmgenre, precis som Vietnamkriget. Nu börjar de dyka upp lite varstans ifrån: Irakkrigsfilmerna...
Den här är från England och handlar följaktligen om engelska soldater; arbetarklasskillar mestadels som i flashforwardprologen anklagas för ej specificerade övergrepp. Fördömandet i media från både militära och politiska toppar är lika tveklöst som välformulerat.
Klipp tillbaka till Irak, närmare bestämt Basra 2003, där de nyanlända får sig en lektion i respekt. De är där för att hjälpa ett folk som nyss fått sin frihet, berättar befälet, och den som bryter mot reglerna kommer få "Kains märke" på sig. Just det här känns lite förvirrande. Fick inte Kain märket av Gud efter sitt brodermord för att ingen skulle skada honom? Hur som helst...
Verkligheten är svårare att hantera än fina fraser och principer. Så värst populära verkar inte soldaterna vara när de vaktar en bensinmack mot en arg folksamling. Stenarna viner, men en djärv pokerbluff lyckas avstyra faran innan någon dödas. Den gången... Men det där varma välkomnandet som för Bush, Rumsfeld, Cheney och Blair verkade så oundvikligt, var är det? Ett avstånd, kanske äkta fiendskap, finns mellan de presumtiva frälsarna och människor som mest verkar ha fått ett slags förtryck utbytt mot ett nytt. Under en patrullering blir plötsligt en gata folktom och illasinnade skyttar synliga i fönstren, och runt ett hörn kommer några med ett raketgevär...
Ena huvudpersonen Treacle är den klassiska krigsfilmskaraktären - ung, inte alltför smart, inte alltför tuff, angelägen om att respekteras, oavsett av vilket skäl. Tillsammans med barndomskompisen Shane hamnar han inför ett tungt val med än tyngre konsekvenser. För när anfallet resolut ska följas upp med gripanden dyker också möjligheten till hämnd upp som ett brev på posten. En frestande möjlighet, och kanske rentav en plikt...?
Tillbaka på hemmaplan blir det mardrömmar och dåligt samvete för vissa och för andra lite bildvisning av de intressantaste ögonblicken för flickvännen (allt har förstås dokumenterats med digitalkameran) och otaktisk otrohet med drastiska följder.
Det är rätt snyggt gjort (jag försöker hitta ett annat ord än det av mig sönderanvända "stilsäkert") och synnerligen effektivt berättat. Efter en halvtimme är vi mitt i smeten, med en bunt karaktärer presenterade och den pressade situationen de befinner sig skickligt etablerad.
Är den nämnda pressade situationen förklaringen till varför soldaterna handlar som de gör? En annan debatt än den som jag nämnde i början är ju ifall övergreppen i Abu Ghraib och annorstädes bara beror på en handfull soldater som får spel och bryter mot reglerna, eller ifall de faktiskt har gjort som de blivit tillsagda. Vad betyder fraser om att se till att invånarna "fattar budskapet"? Vad menas om ett befäl konstaterar att det är fullt förståeligt ifall man blir lite "uppe i varv"? Ansvaret går högre upp än på menig-nivå, det säger filmen klart och tydligt, men hur högt...?
Genom att presentera soldaternas omöjliga situation grundligt blir filmen åtminstone indirekt en anklagelse mot de ytterst ansvariga för kriget. Bushs ökända "Bring 'em on" från en TV är ett talande val av bakgrundsljud. Men mer då? Regissör Munden och författare Young serverar en hel del tänkbara förklaringar, inklusive grupptryck och pennalismtraditioner från militärskolan. Med inblickar i den cyniska beslutsprocessen gällande vilka som straffas breddar de spektrat men gör i slutändan mer ett drama - om lojalitet kontra civilkurage och om det tunga priset för båda, skulle jag drista mig till att sammanfatta det - än ett kraftfullt statement om de större militära och politiska frågorna.
Men det är ett bra drama, inte minst i Kearns skickliga och riktigt rörande porträtt av den mångdubbelt plågade Treacle. Det här är en film om personligt ansvar som aldrig blir helyllemästrande och framför allt inte garanterar några medaljer till den som till slut gör det rätta. Slutbilden är närmast bittert ironisk, om än helt utan komiska avsikter.
Föga festliga pryttlar, men en sevärd rulle kort och gott. En stark trea blir slutdomen. Kanske är det rentav lite snålt...
© Anders Lindahl
2007-07-31
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
DVD:n bjussar på lite borttagna scener och en drygt halvtimmeslång making-of av relativt sevärd standardkaraktär, där vi bland annat får veta att Irakscenerna är inspelade i Tunisien.
Originaltitel: The Mark of Cain
Storbritannien, 2007
Regi: Marc Munden
Med: Gerard Kearns, Matthew McNulty, Leo Gregory, Shaun Dooley, Naomi Bentley, m fl
Genre: Drama, Krig
Hemmabio: 2007-08-08
Teman: 11:e september och därefter
Ingår i följande teman
