Commander in Chief (2005)

Växer efter tveksam inledning

3 russin

- Du vill bli president för att kunna styra universum!
- Sådan är inte jag.
- Det är det som är problemet!

Nej, här ska inte användas uttryck som ”Vita Husets lillasyster”... men serien som skapades av Rod Lurie har en uppförsbacke att kämpa emot. Det är så mycket i baspaketet som känns bekant. Lurie har väl ungefär samma liberala böjelser som Aaron Sorkin och gänget bakom ”Vita Huset", men vill markera mer självständighet utan att riktigt lägga kraft bakom det. Jag menar, miljön är densamma - och ljussatt snart sagt identiskt. Signaturen är snarlik och flera dialoger låter som aningen mindre snitsiga efterapningar. Och på de poster som omger presidenten syns ofta mindre karismatiska och nästan veka typer som knappt borde överleva det hårda politiska klimat som skildras.

Och ändå är det här ett ganska bra drama till slut. När de 18 avsnitten är genomsynade börjar jag beklaga att det inte verkar finnas en fortsättning. Såvitt jag vet lades alltihop ner efter första säsongen, vilket jag kan förstå på grundval av de argument jag redan radat upp. Och kanske på grund av en trötthet hos amerikansk publik på konceptet. Men ungefär halvvägs in har serien ändå börjat hitta sitt eget språk och sin egen rytm, sin egen "music". Och laddat upp med en del frågetecken som inte rätats ut när säsongen avslutades.

Presidenten är den här gången en kvinna. Det är de faktiskt inte först med. Jag har bestämda minnesbilder av en komediserie som i Sverige kallades "Javisst, fru president” eller något ditåt, redan för drygt 20 år sedan. Den hade också lagts ner snabbt och bara sex avsnitt med för amerikanska förhållanden ganska provocerande skämt fanns att visa. Här är det vicepresident Mackenzie ”Mac” Allen (Geena Davis) som får ta över ämbetet när presidenten hastigt insjuknar och avlider. Innan frånfället har han hunnit meddela henne att han helst ser hennes avgång. Alltså, hon var republikanske presidentkandidatens ”running mate” när han behövde poäng hos de så kallad 'fotbollsmammorna' och andra 'mjuka' väljargrupper, men de båda har alltid vetat att deras visioner för landet i grunden skiljer sig.

”Mac” titulerar sig oberoende och saknar en egen partiapparat i ryggen. När hon ändå bestämmer sig för att göra det hon har laglig rätt till, att ta över jobbet, möter hon snabbt motstånd från flera inflytelserika personer med talman Templeton i spetsen. Han råkar nu spelas av Donald Sutherland och där finns en av förklaringarna till att serien har ett eget organiskt liv. Templeton är närmast ultrakonservativ, men uppfattas av många som ett givet presidentämne, trots eller tack vare de gråvita tinningarna och sina rigida principer i de flesta frågor. Mellan honom och Mac uppstår en maktkamp som är motorn i serien. Sluga påhopp framifrån, från sidan och bakifrån, varvat med tillfälliga allianser när nationell enhet krävs. Det här är en bild av politiken som både är slående befriad från illusioner och samtidigt serverad i en form som kunde kallas småmysig. Alldeles för många scener är inbäddade i ett lugnande stråktäcke och många konflikter får alldeles för tillrättalagda lösningar. Och ändå upprepas om och om igen att i Washington har man inga vänner, bara allierade eller fiender.

Jo, det hade varit bra om alla skådespelare utstrålade sådan pondus som Sutherland. Geena Davis ger intryck av både intelligens och handlingskraft, men ändå saknas det där lilla extra som skulle klargöra varför talmannen ändå fruktar henne som motståndare i den presidentvalskampanj han börjar planera från det att president Bridges ger upp andan i första avsnittet. Hon arbetar hårt på att vara just "Commander” och visa att hon inte backar för tuffa militära beslut när så krävs. Ibland verkar hon faktiskt på gränsen till 'trigger-happy', ställd inför kniviga internationella konfliktsituationer. I andra lägen står hon för samvetets röst när andra krafter i hennes regeringen föredrar att lägga skruplerna åt sidan och till exempel använda tortyr för att klämma fram vital info.

Knappt halvvägs in i säsongen börjar Steven Bochcos namn bli mer framträdande i förtexterna och det borde väl betyda att han haft större inflytande. Det är också där som serien börjar få mer styrfart och egen identitet rent dramatiskt. Men slipade skådespelare som Harry Lennix, Kyle Secor och Peter Coyote har där också vuxit in i sina roller. Lennix (”24”, ”Titus”, ”Matrix” med mera) spelar stabschefen som stannar kvar och inte lämnar skeppet när hans ursprunglige arbetsgivare kilar vidare. Det hindrar inte att han utsätts för frestelser eller att friktion uppstår mellan honom och presidentens make, där vi ser Kyle Secor (Bayliss i ”Uppdrag mord” över allt annat). Coyote är den härdade ex-militären som blir vicepresident, men utsätts för någon form av utpressning av talmannen. Han har egentligen ingen stadig roll (vicepresidenter brukar inte ha det i sådana här sammanhang) men han är starkt närvarande när han väl är med i leken (och i bild).

Jag leker med tanken på hur exempelvis Glenn Close, Helen Mirren eller Emma Thompson hade fungerat i huvudrollen, eftersom de har mer naturlig pondus än Davis. Men här görs en poäng av att presidenten har ett familjeliv och barn som inte är helt igenom fullvuxna och där har de respektingivande namnen kanske passerat bäst-före-datum, krasst uttryckt. Mac har tre barn i varierande åldrar - och med lika varierande åsikter om mammans nya roll. Äldste grabben gillar läget utan ansträngning, mer uppmärksamhet inte minst från tjejer. Tonårsdottern tvivlar mer och det lyser igenom att hon inte delar alla värderingar som resten av familjen tycks omfatta när det gäller politik. Hon är en tillbakadragen person med en dragning åt höger. Yngsta dottern får spela rollen av kanariefågeln i kolgruvan, reagera först på situationer som har potentiell panikvarning över sig. ”Kommer mamma och pappa att skiljas nu?”, "Kommer det att bli världskrig...?" och så vidare. Eller göra lillgammelgulliga saker som att tjuvläsa syrrans dagbok och avtäcka mörka hemligheter vid matbordet...

Tja, frågorna hopar sig i slutändan och jag har inte svar på dem alla. Vad är det för hållhake som XX har på YY? Varför intresserar jag mig så ohemult för serier om USA-presidenter? Och hur går det i verklighetens aktuella rally; Hillary Clinton - blir det nästa verkligheten-överträffar-dikten?

© Johan Lindahl
2007-07-28

DVD / Blu-ray

Buena Vista Home Entertainments ”The Inaugural Edition” innehåller, förutom de 18 avsnitten, en del kommentarsmöjligheter, en intervju med Geena Davis, scener som klipptes (en del är lite halvintressanta, åtminstone) och en bunt ”bloopers".
Originaltitel: Commander in Chief
USA, 2005
Regi: Rod Lurie Vince Misiano mfl
Med: Geena Davis, Donald Sutherland, Kyle Secor, Harry Lennix, Natasha Henstridge, Ever Carradine, Anthony Azizi mfl

Genre: Drama, Politik, TV-serie





     

Dela |