Greven av Monte Cristo (2002)
Behagligt gammaldags hämndfilm
Hämndfilm är nästan egen genre. Det kan bli fantastiskt bra som i "Braveheart", det kan bli mindre lyckat som i nya "Get Carter" och det kan bli helt okej som här.
När jag som liten bokmal plöjde igenom skolbibliotekets klassikersamling kom jag en dag fram till Alexandre Dumas "Greven av Monte Cristo". Jag vill minnas att jag faktiskt aldrig avslutade den, men hann i alla fall läsa om Dantes fångenskap och det fantastiska sätt på vilket han undkommer densamma. Det är nog inte för mycket sagt att "grevens" flykt är en av de bästa i litteraturhistorien.
Tidigt 1800-tal. Två vänner från Frankrike landstiger djärvt på ön Elba, där en viss Napoleon sitter fängslad. De vaktande engelsmännen hinner nästan döda dem innan de lyckas framföra att de endast söker läkarhjälp för sin sjuke kapten. Kaptenen dör i alla fall, men den dumme och naive Edmond Dantes gör under den korta vistelsen på ön misstaget att acceptera ett uppdrag från Napoleon; att ta med ett "oskyldigt" brev till en god vän.
Väl i land har Dantes några av de bästa ögonblicken i sitt liv, vilket får oss alla att förstå att helvetet snart kommer att bryta löst runt honom. Han blir för sitt mod befordrad till kapten och kan äntligen fria till den fagra Mercedes. Hans vän Fernando (Pierce) åser allt med illa dold avundsjuka.
Fernandos missunnsamhet, brevet Dantes bär på och två andra människors själviska motiv leder till att vår hjälte strax fängslas på den helvetiska ön If, dit man skickar dem man "skäms över" och som styrs över av en djävulsk och perfekt castad Michael Wincott.
Flyr han direkt? Efter en månad? Nej, nej, för att ett sant hämndbegär ska kunna växa krävs det mer tid och umbäranden än så, och när Dantes äntligen tar sig från ön, på det där fantastiska sättet, är han inte samma person som den snälle kille som oskyldigt fängslades. Om detta och om hans planer för att med hjälp av en inte oansenlig skatt skipa rättvisa handlar den klassiska och underhållande fortsättningen.
Kevin Reynolds är bra på det här. Matinéfilmen är helt klart den genre han valt till sin, vilket bland annat resulterat i den sköna "Prince of Thieves" och den ganska dåliga "Waterworld". När Reynolds slipper den enligt ryktena domderande Costner som lägger sig i kan han också unna sig att göra en konsekvent och relativt gimmickbefriad matinéfilm. Jag applåderar detta. "Greven av Monte Cristo" följer inte originalberättelsen exakt, men känns "gammal" på ett i mitt tycke bra sätt.
Här finns såvitt jag kunde se inga digitala effekter utan istället kulissbyggen och kostymer i den traditionella skolan. Här finns inga evighetslånga fighter med lån från Hong Kongs slåss-estetik, utan helt vanliga klassiska fäktningsscener. Här finns råbarkade men skämtsamma smugglare och uråldriga moraliska/religiösa frågor som stöts och blöts en vända till. Ibland är det skönt att se något sådant. Kanske det stundtals behärskade tempot kan göra en del rastlösa, kanske hade man kunnat efterlysa mer nerv i en del scener, men ...
James Caviezel är helt okej i en av sina första stora huvudroller, funkar både som naiv yngling och kall hämndsmidare. Richard Harris har en självklar närvaro som Dantes cellgranne och mentor, Wincott utstrålar en trött och trovärdig ondska, Dagmara Dominczyk är, som Villefort påpekar, snygg nog att förråda en vän för och Guy Pierce verkar trivas i rollen som själviskt adelskräk. De, och ett manus som avhåller sig från alltför desperata extravaganser, gör att "Greven av Monte Cristo" blir en film jag gillar. Jag blev inte sådär härligt knäckt av den, men jag gillar att den finns.
© Anders Lindahl
2002-07-11
Originaltitel: The Count of Monte Cristo
USA / Storbritannien, 2002
Regi: Kevin Reynolds
Med: James Caviezel, Guy Pearce, Richard Harris, James Frain, Dagmara Dominczyk, Luis Guzmán, Michael Wincott, Albie Woodington, Henry Cavill, Helen McCrory, Alex Norton
Genre: Äventyr
Svensk biopremiär: 2002-07-12
