Curse of the Golden Flower (2006)
Snyggt, sorgligt - sen då?
En trilogi kallar vissa det, Zhang Yimous 2000-talsfilmer om gamla Kina. Fast tematiskt vet jag inte riktigt hur sammanknutna man ska kalla dem, och "Flying Daggers" är isåfall den verkliga jokern i leken. Här rör vi oss i alla fall igen i maktens innersta rum, ja nästan uteslutande faktiskt. Tang är dynastin den här gången, för cirka ett millennium sedan.
Gong Li var med redan i Zhang Yimous båda genombrottsfilmer "Ju Dou" och "Den röda lyktan" men det är först nu som jag inser hur lik hon är allas nya kinesiska älskling (min med!) Zhang Ziyi, även i mimik och utspel. Men gammal är äldst och Li levererar verkligen tragedin i historien och desperationen hos karaktären. Desperationen grundar sig i vetskapen om att hennes make kejsaren - en grånad och behärskat kraftfull Chow Yun-fat som hanterar sina mandarinska repliker bättre än i "Crouching Tiger" såvitt mina okinesiska öron kan bedöma - sakta låter förgifta henne. Inte för att döda henne utan för att driva henne till vanvett. Tyket, kan tyckas, men säkert har hennes affär med styvsonen Wan något med saken att göra.
Själv broderar hon blommor (gyllene blommor, som av en händelse) och smider rebelliska ränker ämnade att förverkligas under krysantemumfestivalen. Hennes egna äldste son Jai kanske kan tänka sig att assistera om han har alla fakta på hand. Den yngste sonen kommer ingen bry sig om förrän det är för sent. Och så har vi några överraskningsgäster med gamla band till rikets härskare.
Persongalleriet är ändå begränsat jämfört med antalet statister. Den nämnda festivalen till ära pryder en armé av tjänare den enorma borggården med krukar fyllda av gula blomster. Ja, det är en hel del folk som arbetar för den kejserliga familjen och de unga kvinnorna från inledningen snörs åt ordentligt i decolletagets namn med diskutabel effekt vad gäller sexighet. Det är heller inget blygsamt ställe de huserar i och den första lite sega halvtimmen kan man lätt fördriva med att titta på fägring fångad i ljuvliga, mättade bilder. Färgskalor som borde bli kitsch slår över i något annat, kanske rentav tvättäkta prakt.
Sedan hettar handlingen till, och visst blir det lite häftiga kamper också. Coolast är utan tvekan kejsarens personliga silvermaskerade livgarde som tar sig fram med linor och slåss med krokiga vapen - även dessa försedda med linor. Masscenerna mot slutet ställer, som väntat, det mesta du sett i skuggan men det är inte Sagan om Ringens exalterande spänning som sökes utan tragedi av monumentala mått - som pynt till den mer personliga tragedin inom klanen. Coolingen Ching Siu-tung (numera med prefixet Tony) har koreograferat och gör det förstås med den äran, även om han gjort ännu bättre.
Men när den Shakespearska / Kurosawska tragedien väl utspelat sig och de förstummande bilderna (tillsammans med de inte lika förstummande CGI-inslagen) bleknat från näthinnan - vad har vi då kvar. Inte så mycket. Jag förstår egentligen inte vad som lockat Zhang till den här historien förutom möjligheten att kunna arrangera oerhörda scener och jobba med duktiga skådisar. Poängen med historien är nämligen diskutabel. Tragedin är nästan för tragisk för att kännas angelägen, humorn obefintlig och det personliga engagemanget kanske inte ens avsett.
Är det något sedelärande, alltså? Som lär vilka seder? Jag vet inte, men snyggt är det. Mycket snyggt...
© Anders Lindahl
2008-03-11
Originaltitel: Man cheng jin dai huang jin jia
Hongkong / Kina, 2006
Regi: Zhang Yimou
Med: Jay Chou, Chow Yun-Fat, Gong Li m. fl.
Genre: Action, Drama, Romantik, Äventyr
Svensk biopremiär: 2007-08-31
Hemmabio: 2008-02-20
