Den gröna milen (1999)

Helgjutet, vackert och bara lite för smörigt

Som den långtida Stephen King-beundrare jag är, ser jag alltid filmatiseringar av hans verk med en viss oro. Även mästare som Kubrick har gått bet när det gäller att förvandla hans ord till rörliga bilder, och några av de uslaste filmer världen sett lanseras som "Stephen King-filmer". Å andra sidan har det på senare år blivit allt vanligare att hans berättelser får den respektfulla behandling de förtjänar, och ett av de bästa exemplen är Frank Darabonts "Nyckeln till frihet" ("The Shawshank Redemption"). Med en kombination av trogenhet gentemot originalberättelsen, fantasi och gediget hantverkskunnande, skapade han en film som inte bara imponerade utan också berörde och engagerade.

Här fortsätter Darabont i samma anda, i den lilla men intressanta genre han stakat ut åt sig själv; filmatiseringar av King-berättelser i fängelsemiljö. "Nyckeln till frihet" baserades på en långnovell, men "The Green Mile" har sin grund i ett betydligt längre material; 6 korta böcker som King publicerade med en månads mellanrum, i ett djärvt och ganska lyckat försök att återuppliva den Dickenska följetongstraditionen. Darabont följer troget och utan att stressa denna ganska långa historia, och resultatet blir sina dryga tre timmar. Det är ingen bortkastad tid, dock. Liksom originalberättelsen (och så många andra av Kings böcker) är filmen fylld av små historier som inte alltid är oumbärliga för huvudberättelsen, men som på sätt och vis utgör filmens hjärta. Vi får ta del av dessa, samtidigt som filmen beslutsamt leder fram till en riktig Final; ett sådant där oväntat och omtumlande, men samtidigt på något sätt logiskt slut, som man ser alltför sällan nuförtiden.

Medan "Nyckeln till frihet" berättades ur fångarnas perspektiv, ser vi händelserna i "The Green Mile" mest ur fångvaktarnas ögon. Paul Edgecomb (Hanks) har ett jobb som han tar på största allvar; chef för det område av fängelset där de dödsdömda inväntar sin avrättning. Här försöker han upprätthålla ordningen och så mycket mänsklig värdighet som situationen tillåter, i kamp med problem som en illvillig urinvägsinfektion och en sadistisk fångvaktare med mäktiga vänner. Även om man, som jag, tycker att dödsstraff bara är snäppet högre än offentlig stening som straff betraktat, och inget som en civiliserad stat borde syssla med, får man en viss respekt för Paul. Han är övertygad om det riktiga i fångarnas dom, men behandlar dem schysst och mänskligt, ända till avrättningen.

Till denna märkliga värld kommer en gigantisk man, som enligt alla tecken är skyldig till en brott som skulle få Mahatma Gandhi att sträcka sig efter hagelgeväret, men som, liksom många av Kings karaktärer, både välsignats och förbannats med en speciell förmåga. Snart är sig ingenting likt, som det brukar heta.

Darabont väjer inte för det grymma och obehagliga i böckerna, men lägger det mesta krutet på berättelsens mer gripande ögonblick. Oavsett vilka förväntingar man kan ha på en "King-film" ser man betydligt fler tårade ögon än skräckfyllda anleten. Valet av Tom Hanks i huvudrollen är ganska talande, mannen med världens mest sympatiska ansikte och en robust erfarenhet i konsten att locka till gråt, från bland annat "Forrest Gump" och "Sömnlös i Seattle". Filmen är alltså ofta på gränsen till smörig, men när det görs med verkligt engagemang blir det snarare uppriktigt gripande än sockersött. Det är faktiskt en i mångt och mycket fin historia, som värmer hjärtat på det där härligt amerikanska, storögda sättet. Inget fel i det. Lite övertydligt blir det dock ibland, och när förunderliga saker pedagogiskt ska förklaras blir dialogen understundom en smula svårsmält och man längtar efter vagheten hos en Tarkovskij.

Sådana småsaker kan dock inte förstöra en annars gediget helgjuten film. "The Green Mile" utstrålar konsekvent hög klass i tre förvånansvärt korta timmar, från den inramande historien på ett lyxigare pensionärshem, till "den gröna milen", fängelsekorridoren på 30-talet där man också väntar på döden. Varje ruta har skapats med omsorg och kunnande. Skådespelarna, såväl veteranerna som de ganska okända, imponerar stort; kanske allra mest Rockwell som är ypperligt otrevlig och Duncan, som trots att han ser ut att kunna spöa en mindre armé, framstår som väldigt rädd och sårbar. Lägg till detta Kings originalberättelse, som är en riktigt bra historia, rik på karaktärer och meningsfull symbolik, så har man en väldigt bra film. Det är bara cynikern i mig som nekar filmen det där sista, eftertraktade russinet. "Det ska inte vara fööör smörigt" säger cynikern. Men han kanske har fel...
----
Trivia: Oj , vad tamt det kan bli när man slarvar i översättningen av så kallade taglines. Originalets
"Paul Edgecomb didn't believe in miracles. Until the day he met one."
blev på svenska:
"Paul Edgecomb trodde inte på underverk. Men en dag ändrade han uppfattning."

© Anders Lindahl
2000-08-13

Originaltitel: The Green Mile
USA, 1999
Regi: Frank Darabont
Med: Tom Hanks, Michael Clarke Duncan, David Morse, Bonnie Hunt, Michael Jeter, Dabbs Greer, Doug Hutchison, Sam Rockwell

Genre: Drama, Skräck
Teman: Fängelsefilmer Stephen King på vita duken

Relaterade artiklar
Inte bara blod på duken

Ingår i följande teman

Sök