A Few Days in September (2006)
Nej, nej och åter nej...
Beskåda ännu ett exemplar av den livlösa men tyvärr ännu inte utdöda arten Filmus Pretentius. Dess byte är filmtittare som aldrig har hört sagan om Kejsarens nya kläder, inte törs lita till sin egen förmåga att skilja bra från dåligt och lider av en panisk rädsla för att förknippas med Filmtittare Vulgaris - nätbrynjeklädd njutare av Van Damme-rullar och Willis-filmer. Filmus Pretentius lever ofta i symbios med olika filmfonder, och deras avkomma pratar ofta många olika språk på mer eller mindre lyckat manér.
Amerikanske David (filmdebuterande Tom Riley) kallas till Paris för att träffa sin far, en man med ett förflutet inom C.I.A. Istället möter han en cool (?) semispion (Binoche) och en sur gåsuppfödande semisyster han inte kände till. Tillsammans kommer de märkliga görningar på spåren dagarna innan den 11:e september, i vad som på papperet är en thriller. I verkligheten vet jag inte vad det här försöker vara eller ska kallas. Kanske är det en film för människor som skulle känna sig solkade av att se något så tarvligt och händelserikt som en riktig thriller. En "thrilléur", måhända?
Det är onekligen en udda trio i handlingens mitt som letar efter den gäckande Elliot. Binoche är den världsvana modersfiguren som ändå lustar ohöljt efter den unge amerikanen. Varken hennes hårdhet eller plötsliga skratt känns tyvärr särskilt övertygande, trots att hon är en ofta lysande skådespelerska. Orlando (Sara Forestier) och David börjar snart gräla syskonlikt men verkar hitta varandra på ett annat "plan" - de är trots allt bara syskon till namnet.
Med en amerikan som gillar poesi och goda viner men inte Bush, fransyskor som kan lyfta en pistol och en final på neutral mark (Venedig) byggs en symbolisk vänskapsbro mellan länderna - är väl tanken. Dialogen känns extra övertydlig när det handlar om skillnaden mellan länderna men är även i största allmänhet livlös och konstruerad.
I bland annat John Turturros karaktär (även han poesiförtjust) anas försök till humor. Han är en före detta lärling till Elliot som ständigt ringer upp sin pykolog före, efter eller mellan morden och försöker spinna ordvitsar på franska - trots att rent bruksprat förefaller honom nästan smärtsamt på detta språk. Det enda riktiga garvet jag själv hittar är när den svenska textningen förväxlar "mänsklig" med "tysk" (german / human, ärligt talat det är ju nästan exakt samma ord).
Slutligen kommer Nick Nolte in och försöker kanske vara en skakig och faderlig variant av Harry Lime i "Den Tredje Mannen". Liksom för alla andra i filmen är hans avsikter lika dunkla som troligen ej uppnådda. Den potentiella provokationen i hela temat känns för övrigt rätt så menlös.
Mestadels manusförfattaren Santiago Amigorena jobbar kopiöst mycket med oskärpa i sin regidebut, ibland med en koppling till Binoches designglasögon, ibland lite apropå ingenting. Musiken verkar omsorgsfullt komponerad för att inte låta som Hollywood, vilket tyvärr lett till att vilket annat alternativ som helst känts okej. Pretentiöst pianoklinkande och pizzicatoplockande hjälper verkligen inte till för att skapa spänning. Morden sker innan man klipper till brottsplatsen och skottlossningen - jag tror det bara var en - presenteras utan pistolljud, så att ingen ska få för sig att det är action.
"A Few Days in September" är en film som krumbuktar sig något enormt för att inte vara Hollywood, men glömmer bort att försöka vara något annat. I kategorin "annat" ingår förstås skändliga saker som underhållande, tankeväckande, intressant och mänsklig - så den avsedda publiken måste antas vara någon slags artificiell intelligens. Dock inte en alltför intelligent sådan...
© Anders Lindahl
2007-07-01
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Quelques jours en septembre
Italien / Frankrike / Portugal, 2006
Regi: Santiago Amigorena
Med: Juliette Binoche, John Turturro, Sara Forestier, Tom Riley, Nick Nolte
Genre: Drama, Thriller
Hemmabio: 2007-07-04
Teman: 11:e september och därefter
Ingår i följande teman
