Dog Bite Dog (2006)
Tuffa puckar
"Dog Bite Dog", om nu inte namnet skulle ge tillräcklig ledtråd, ger från start ett ganska brutalt intryck. Även om det dröjer flera minuter innan första mordet, så räcker det gnissliga, stökiga ljudspåret och den ibland lite misstänksamt flackande kameran till för att skapa en alldeles lagom avvisande känsla. Släpigheten i bilden kan mycket väl bero på slarvig DVD-kodning, men passar rätt bra i sammanhanget. En återkommande miljö är soptippar. Nedslitna stadsdelar med en nästan spöklik stämning är en annan.
En ung smutsig man lämnar lastrummet på en båt där han just ätit mat från golvet. Av en taxichaffis får han en sedelbunt och skjuts till en restaurang. Efter att ha proppat i sig sin mat, som han beställt genom att ringa in några bilder som ser aptitliga ut på menyn, går han till verket.
En suveränt spänd och spännande scen och ytterligare tre brutala dödsfall senare börjar jag dra paralleller till "Se7en". Inget specifikt, det är bara så jäkla säkert gjort och kryper så snabbt under huden. Den eklektiska musiken hittar rätt ton, från det mekaniskt hotfulla till det bittert ironiska.
Den tystlåtne torpeden (Edison Chen, från bland annat "Infernal Affairs"-trilogin) har haft en hård barndom i Kambodja, fostrad till våld och kapabel till föga annat. Knappt har han på ett infall strypt en svinaktig soptippsövervakare förrän han har handen om strupen på dennes stackars sexuellt utnyttjade dotter, som verkar gå från askan till elden. Men den här, till synes inte helt mentalt närvarande, tjejen är det något visst med tycker han. Snart försöker han lära henne att döda, snarare än att dö.
Var inte oroliga. Någon coolt mordisk NBK-duo står inte i begrepp att skapas. Kommunikationsproblemen och den påföljande isoleringen är bara en av de saker som istället för tankarna till "Hämnarens resa". "Flying daggers" gör sig också påmind bortåt slutet, av skäl som knappast har med svindlande vackra bilder att göra. Slutligen finns det drag av Jet Lis "Danny the Dog", men med en ännu dystrare människosyn.
Wai, en med goda skäl strulig snut, utser efter en nästan-gripning och kollege-död mördaren till sin nemesis och har snart lämnat lagens riktmärken långt bakom sig i jakten. Han är förresten inte ensam. "Den galna hunden" som de kallar honom är förmögen att få de flesta poliser att bryta mot reglerna. Om man nu någonsin följt dem - hur är det egentligen med Wais hjältesnut till farsa, som för stunden ligger i koma?
Enfaldiga mördare och nattsvart nihilism är väl inga helt nya koncept, men det här känns ganska ovant för vän av hongkongfilm. Två plågade typer på varsin sida lagen är väl mer bekant, men här är det smutsigare och deppigare än vanligt. Människan som ett vilt djur som gör vad hon kan för att överleva är ett inte alldeles subtilt tema i filmen. Hundfiolen spelas det kanske lite överdrivet på, som när ljudspåret under vissa slagsmål kompletteras med morranden och skall, men konsekvent är det i allra högsta grad.
Mer våldsamt drama än action, mer ont än skojigt våld, mer sten i pannan än flashiga slåsstricks. Det är liksom en seriös film det här. Därmed inte sagt att du kommer ha någon behållning av att se den. Glad blir man ju inte i så värst. Gamla slagdängan "You are my sunshine" har nu förlorat en hel del av sin solglans, och den där slutbilden kommer man ju fundera en del över...
© Anders Lindahl
2007-06-26
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Gau ngao gau
Hongkong, 2006
Regi: Cheang Pou-Soi
Med: Edison Chen, Sam Lee, Suet Lam, Weiying Pei, m fl
Genre: Action, Drama
Hemmabio: 2007-06-27
