Footloose (1984)

Bli inte förbannad, bli dansant...

"Dansa å häng med, sjung med oss låt munnen le, sprak å fest å färg i vår... lilla bigotta stad mitt i ingenstans." Jag har alltid undrat när jag skulle få tillfälle att parafrasera "Fragglarna". Tack "Footloose" för möjligheten.

Kevin Bacon bor i Chicago och han gillar att dansa. Dans är, tillsammans med sång, alkohol, litteratur, icke-religiösa muntrationer och, förmodligen, flickor på rummet, något absolut förbjudet i det föga tillåtande samhälle som Kevin och hans mamma flyttar till. Men Kevin är något av en rebell så han dansar ändå. Dessutom spelar han satanisk rock n' roll-musik (nåja, Bonnie Tyler i alla fall) i bilen. Ajdå, detta blir inte populärt. Värre ändå blir det när han bestämmer sig för att anordna en skoldans och ingen mindre än pastorns dotter (Lori Singer) börjar visa intresse för honom. Huvva, ska han då, med sina stadsfasoner och frestande höftrörelser, dra ner hela samhället i fördärvet? Kan Kevin inte lära sig veta hut? Eller har kanske alla något att lära av Kevin? Den som står ut får veta såklart.

Det här är humor på hög nivå. Det är inte tänkt som det förstås, men "Footloose" är en av de bästa, oavsiktliga, komedier jag sett på länge. Min absoluta favoritscen är den där Kevin är förbannad, minns inte över vad, och beger sig till en övergiven fabrikslokal. Han dricker en öl, vilket är busigt i sig, men kastar den irriterat ifrån sig för att istället få ett mer kreativt utlopp för sin irritation genom en välkoreograferad musikvideodans så att svetten yr över de dammiga maskinerna. Alla har ju sina sätt att avreagera sig på, men det här är så tydligt balettifierat berättande att det till och med med den något förlåtande syn som man bör ha på musikalfilm blir rejält fånigt.

En annan rätt rolig scen i "Footloose" är montagescenen där Kevin, likt en dansens Obi-Wan, inviger en ung Chris Penn i dansens förtrollande värld. Montagescener var populära på åttiotalet. Ni vet, scener där vi genom en rad snabba klipp får följa en persons utveckling inom ett visst område från nybörjare till proffs, oftast för att överkomma en viss svårighet. Det brukar ta ett par minuter och åtföljas av filmen temalåt på ljudspåret och resultatet visas upp till allmänt jubel i filmens slutscen. Så även i "Footloose" naturligtvis.

Hela idén bakom "Footloose", med sitt femtiotalsdoftande förbudssamhälle och de rebelliskt dansanta ungdomarna, är rätt löjeväckande. Då dramat är skrivet av en kompositör (Dean Pitchford) och regisserat av en koreograf (Herbert Ross) ska man inte heller ha för stora förväntningar på dramatisk struktur, intressanta dialoger eller spännande förvecklingar. Om samhället som skildras känns femtiotal så är också "Footloose" väldigt fast i det åttiotal som skapat den. Den "tuffa" koreografin är inte riktigt lika tuff längre, om man säger så.

Om "Footloose" hade varit en medveten ironisk film hade jag mycket väl kunnat tänka mig att ge den så mycket som fyra russin. Dess totala misslyckande som film gör den faktiskt väldigt rolig att se. Men avsikten var förstås en annan. Att det ändå blir ett russin, istället för noll, beror på att den ändå misslyckas på ett rätt gulligt sätt.

© Andreas Hallgren
2007-06-16

Originaltitel: Footloose
USA, 1984
Regi: Herbert Ross
Med: Kevin Bacon, Lori Singer, John Lithgow, Dianne Wiest, Chris Penn, Sarah Jessica Parker m.fl.

Genre: Drama, Musikal, Romantik
Svensk biopremiär: 1984-03-24
Teman: 80-talsvecka

Relaterat ur russinbloggen
2008-12-12: Kevin B. Som i Bacon?

Ingår i följande teman

Sök