Stockholmsnatt (1987)
Stockholm sparkar och ler
På senare tid har vi fått se den tidigare proffsboxaren Paolo Roberto skämta om och med sig själv i diverse teveprogram. I "Stockholmsnatt" får vi se en minst lika rolig sida av honom, skådespelarens. Men han är i gott sällskap. De flesta som medverkat i en Hildebrand-film tar nog upp det som en smått pinsam episod på sitt CV nuförtiden.
I mitten av åttiotalet var det en hel del bråk i Kungsträdgården i centrala Stockholm och en av de mest uppmärksammade "värstingarna" var Paolo Roberto som också fick tillnamnet "Kungen av Kungsan". Staffan Hildebrand, filmare med förkärlek för övertydliga sociala budskap och ofta med en diffus beställarorganisation i bakgrunden, får en idé om att göra en film om det meningslösa våldets meningslöshet. Han får kontakt med den unge kickern Roberto och låter honom och hans familj spela, i princip, sig själva i den Bullendramatiserade film som blev "Stockholmsnatt". Enligt vad jag förstår fick filmarbetet Paolo Roberto att sluta med sina våldsfasoner för en tid, så även om Hildebrand inte räddade alla ungdomar i världen (vilket ofta tycks vara hans mission vid denna tid), så hjälpte han åtminstone en kille. Fast det kom ändå, ironiskt nog, att bli organiserat våld, i form av proffsboxning, som till slut blev Robertos väg från gatan till tevesofforna.
Precis som i "G - som i Gemenskap" är Hildebrand här "kungen av övertydlighet". Jag har aldrig sett montagescenen användas så valhänt som i "Stockholmsnatt", till exempel i ett utdraget montage med foton på Roberto som glad gosse med Quincy Jones textrad "Finns det ingen som kan hjälpa mig?" på ljudspåret, och det inte bara en utan flera gånger. Hildebrand använder i många fall musiken för att tydligt trycka på vad åskådaren bör tycka och känna i scen efter scen. Ska man vara lite elak finns det väl ett visst behov av detta eftersom skådespelarinsatserna lämnar en del att önska, men slutresultatet är ändå att de filmiska pinsamheterna radas upp en efter varandra. Måttet rågas slutligen när Roberto, arg och besviken, slår sönder en rad telefonkiosker. Detta gör att Quincy inte kan ringa efter ambulans för att hjälpa Robertos lillebror som blivit knivskuren av ett annat gäng bråkstakar. Är det någon som vid detta lag inte fattat Hildebrands budskap?
Det är uppenbart att Hildebrand tycker att det är viktiga saker han tar upp och det kan väl inte sägas vara negativt att ha ambitioner med sitt skapande. Genom sin dåliga förståelse av och, ärligt talat, bristande talang för, filmberättande gör Hildebrand däremot en otjänst för sitt budskap, de medverkande och, inte minst, målgruppen som han tror att han kan nå ut till.
Den som inte är övertygad om detta kan gärna följa tittningen på "Stockholmsnatt" med Matthieu Kassovitz "Medan vi faller" från 1995. Denna utmärkta, och brutala, film har en del likheter i det grundläggande budskapet men med den skillnaden att Kassovitz förutsätter att hans publik är kapabel att tänka själv, något som Hildebrand både i flera av sina filmer tycks vara mer rädd för än något annat. "Tänk om publiken tänker fel? Det är bäst att jag, som vet så mycket, talar om för dem vad som är rätt tänkt istället." Sådant blir sällan bra. "Stockholmsnatt" är ett utmärkt varnande exempel på det.
© Andreas Hallgren2007-06-17