Blue Velvet (1986)
Film blir inte så mycket bättre än så här
När David Lynch gjorde ”Blue Velvet” hade han lagt en tuff tid bakom sig. ”Dune” var ett av 80-talets största fiaskon och som Lynch själv berättar i boken ”Lynch on Lynch” av Chris Rodley så hade han sin tidigare film ”Elefantmannen” att tacka för att han överhuvudtaget fanns kvar i filmbranschen, då den etablerat honom som filmskapare.
Att dra sig upp ur gyttjan och ta sig i kragen var det som krävdes och Lynch gjorde detta med besked. Med manuset till ”Blue Velvet” i näven gav han sig iväg till Dino de Laurentiis produktionsbolag (samma Dino som producerade ”Dune”) och fick helt enkelt en ny chans. En chans som förändrade filmvärlden. Föreställ dig en tv-värld där ”Twin Peaks” aldrig existerat. Föreställ dig att ordet ”Lynch-känsla”, som används så flitigt att Svenska Akademien borde fundera på att ta med det i ordlistan, aldrig hade funnits. Vilken tråkig värld det skulle vara.
”Blue Velvet” tilldrar sig i den fiktiva staden Lumberton, där Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan) bor tillsammans med sina släktingar. När han är på väg hem från sjukhuset där han besökt sin far hittar han ett avskuret öra på en äng. Han lämnar in det till polisen men är samtidigt extremt nyfiken på historien bakom detta illdåd. Han får kontakt med polischefens dotter (Laura Dern) som har en del nyttig information som leder Jeffrey vidare i sina privata efterforskningar.
Dessa efterforskningar leder till slut till Lincoln St. – den förbjudna gatan, och till en viss nattklubbssångerska vid namn Dorythy Vallens (Isabella Rosellini) och det är också genom introduktionen av henne som vi börjar förstå vart det hela ska barka hän. Vi får senare också möta hennes ”pojkvän” Frank Booth (Dennis Hopper) som mer eller mindre visar sig vara Hin Håle själv.
Lockelsen i ”Blue Velvet” finns i stor del i voyeurismen som gömmer sig hos de flesta av oss. Som när man var nio bast och ”smög” på grannarna. Samma nervpirrande känsla av att kanske komma att bli upptäckt och hela tiden veta att man ser saker som man inte borde få se. I ”Blue Velvet” följer vi inte någon nioåring utan en ung man. Detta medför att vi själva kan identifiera oss mer med huvudpersonen och att storyn kan ta ut svängarna inom de områden som kanske inte är lika aktuella för nioåringar – nämligen inom den förbjudna sexualiteten. Att storyn utspelar sig i lantlig, familjär miljö till skillnad mot en urban sådan spelar förstås också roll.
När vi identifierar oss med Jeffrey identifierar vi oss också med känslan av att vilja se på när en kvinna blir förnedrad, att kittlas av mysteriet som ligger bakom. På samma sätt som i ”Lost Highway” eller ”Twin Peaks – Fire Walk With Me”, där vår närhet med protagonisten är så vansinnigt intim att varje mörk sida hos dessa karaktärer speglas i våra egna fula tankar.
Lynchs symbolspråk bubblar hela tiden under filmens gång. I vissa fall övertydligt men suggestivt (insekterna i gräsmattan), andra gånger diffusare som under Jeffrey och Franks mardrömsresa i natten. Men det är alltid fascinerande, unikt och jäkligt läskigt.
I Jeffreys ögon är det självklart att hjälpa Dorothy mot de onda element som hotar henne. Men vill hon bli räddad? Är allt egentligen bara ett psykosexuellt rollspel där förnedring och våld är ingredienser? Filmen är inte helt klar på de här punkterna. Vi svävar hela tiden mellan två världar och två verkligheter – en där dagens förnuft råder och där saker och ting är som de ”ska vara” och en annan verklighet där nattens lagar tar vid. Där saker inte längre är som de brukar och där dagens moraliska riktlinjer slutat gälla. Med repliken ”now it's dark” signalerar Dennis Hopper att ett skifte ägt rum.
De två olika världarna och dess extremt starka kontraster ägnar Lynch mycket tid åt. Dagens bildspråk med vykortsstiliserade bilder på glada människor och djur sätts emot nattens svarta, expressionistiska stilistik.
”I don't know if you're a detective or a pervert” filosoferar Sandy, polischefens dotter, om Jeffrey. Givetvis är han båda två. Det ena på dagen och det andra på natten.
Filmen har alltid slagit an en ton hos mig, ända sedan jag såg den första gången. Jag gillar den sarkastiska och överdrivna ton som används för att beskriva småstadslycka. Fasaden är liksom alltid falsk – det ligger i fasadens natur. Det intressanta är alltid vad som finns bakom den. Och Lynch plockar i den här filmen fram allt det usla hos människan och visar upp det utan förbehåll. Och när en uppenbart mekanisk rödhake i slutet ska inspirera till hopp längtar man istället tillbaka till den befriande äktheten i våra lägsta mänskliga drifter.
När någon frågar mig vilken film som jag anser är bäst genom tiderna, har mitt svar sedan en femton år tillbaka varit ”Blue Velvet”. Film blir inte så mycket bättre än så här.
© Johan Hultgren
2007-06-15
Originaltitel: Blue Velvet
USA, 1986
Regi: David Lynch
Med: Kyle MacLachlan, Isabella Rossellini, Dennis Hopper, Laura Dern, Hope Lange, Dean Stockwell, George Dickerson, Priscilla Pointer
Genre: Drama, Mystery, Thriller
Teman: 80-talsvecka
Relaterade artiklar
Blue Velvets första 10 minuter
Ingår i följande teman
