Gossip (2000)

I väntan på Garbo

Den här detaljen har garanterat ingen annan recensent noterat; den entoniga men underligt fängslande musikingressen här påminner om introt till kristne kulthjälten Steve Taylors låt ”This Disco (Used to be a Cute Cathedral)” från 1985.

Vilken Taylor? Vad har han med saken att göra? Kom till saken! utbrister läsaren indignerat. OK. Efter sin mest vilsamma och lantliga film kastar sig Colin Nutley in i Stockholms nöjesvimmel och utökar ensemblen från tre till 30... grovt räknat. Det var väl väntat att han förr eller senare skulle vilja göra sin egen "Short Cuts" - vem vill inte det i dessa dagar? Och visst kan man nämna Robert Altman, men det är snarare hans charmiga bagatell "Prêt-a-porter" som duger att jämföra med. Eller "Spelaren", om man vill vara generös. Nio kvinnor står i centrum. Samtliga går i väntans tider - somliga mer än andra - men har framförallt två saker gemensamt. De är aktriser och de är ute efter samma roll, som Drottning Kristina i en ny Hollywood-holmgång med Greta Garbos gamla succé. Vem ska bli den nya Garbo? är alltså den stora frågan, och i väntan på det beskedet skyfflas vi med de arma själarna från TV4s studiosoffa till sovrum, filminspelningar och uteserveringar, med flera verksamheter och vattenhål som är aktuella i sammanhanget.

Rollerna som Sveriges elit på scen, salong och silverscreen spelas av Sveriges elit från scen, salong och... just det. Kollektivet Kvinnor 35+ dominerar medan ännu mognare damer (Margareta Krook, Harriet Andersson) och mer eller mindre medelåldriga män (Peter Haber, Rolf Lassgård, Mikael Persbrandt med flera) huserar i marginalen. ”Bakom varje framgångsrik kvinna står en förvånad make” heter det väl? Givetvis är det starkt spel rakt över, men historierna som berättas är så många och insnärjda i varann att de blir svåra att följa - och skilja åt. "Tomten är far till alla barnen" flyttar till Dramaten, ungefär. Vem är den okände fadern till vems barn, vilka vänstrar med vilka och vem vill klösa ut vems ögon i ena sekunden för att nästintill fria till samma person i nästa ögonblick, vem ljuger, dubbelspelar och håller masken för vem? Ingredienserna är klassiska, men det här är faktiskt filmens största problem. Konsten att kunna variera evigt återkommande teman och göra något fräscht av dem utövas bättre i till exempel "Tic Tac".

Kafka hade inte så roligt han heller... Och livet i rampljuset är väl inte roligare än så här för de svårmodiga skaparnaturerna. Lust och lidande som för alla andra, fast med större gester. Ibland riskerar filmen att degradera sig själv till en intern klagosång över de missförstådda geniernas hårda vardagsslit. Framförallt missförstår de varann ideligen. Det sägs att journalister är sämst av alla på att kommunicera med varandra. Men skådespelare ligger nog inte långt efter.

Colin Nutley har faktiskt inte gjort någon riktigt dålig film hittills och då har jag sett samtliga sedan debuten med "Nionde kompaniet". En halvtimme in i "Gossip" hyser jag fortfarande förhoppningen att det här kan vara hans mest underhållande film sedan dess. Men sedan börjar bristerna märkas. Colin är kompetent, men konservativ. Bildspråket består av närbilder, översikter och inte så mycket mer. Scenbyggena är ju så genomarbetade, så varför anstränga sig med åksjukeskapande överraskningar? Jag tänker inte skylla på fotografen, som förmodligen bara lyder order från den högste.

Ändå blir Nutleys filmer sällan mer intensiva än så här. Känslomässigt är "Sista dansen" det starkaste han gjort, men de många tveksamma reaktionerna på den har nog hindrat honom från att djupare utforska den svenska ångestådran. I "Gossip" hinner man inte gripas av alla enskilda problem. Nutley har alla dessa etablerade namn till förfogande, men vet inte riktigt vad han vill berätta. Tjuvnyp och saftigt skvaller passerar medan filmen vandrar runt som på ett cocktailparty och inte vet var den egentligen ska stanna till. Var finns den bästa födan för tjuvlyssnaren? De teaterföreställningar av bland annat Shakespeare som förekommer i slutet av filmen får större utrymme, utan att Nutley lyckas övertyga mig om varför. Vi väntar ju på det dramatiska avslöjandet så dags - vem får en glad Garbochock?

Men det är lätt att skratta, flera gånger. Det är proffs över hela linjen som får leverera de roliga, men knappast livsviktiga replikerna. ”Snacka om stjärnornas krig...” konstaterar någon (vill minnas att det är Helena Bergström herself) som en möjlig blinkning åt den likaledes närvarande Pernilla Augusts roll i "Star Wars - det mörka hotet". Ewa Fröhling är riktigt härligt bitch, men det brukar hon ju vara. Regissörens roll skärskådas framförallt genom Rolf Lassgård. Viljelösa eller vacklande ledare, verkar vara alternativen här. Ibland blir det som sagt snubblande nära navelskåderi. Det är synd om människan och allra mest om konstnärerna.

Om det stämmer att Nutley improviserar fram alla scener med skådespelarna kvarstår frågan om han valt rätt material till den färdiga filmen. Jag föreställer mig att det finns några timmar kvar som kunde ha förklarat och förtydligat en del av de mer styvmoderligt behandlade filmerna i filmen. Ryktena om en het romans på duken mellan Helena Bergströms och Marika Lagerkrantz rollfigurer är för övrigt betydligt överdrivna. Mycket snack och lite vänslande, om sanningen ska fram. Den som väntat sig något revolutionerande i den vägen rekommenderas att hyra exempelvis "Bound" i stället.

Kanske är det för att jag nyligen såg den explosiva ensemblekomedin "Underbara människor" på video som bristen på det lilla extra hos "Gossip" syns så väl. Men om innehållet i sig inte mättar tillräckligt kan man alltid roa sig med att leta efter stora svenska skådespelerskor som INTE är med.

© Johan Lindahl
2001-01-15

Originaltitel: Gossip
Sverige, 2000
Regi: Colin Nutley
Med: Pernilla August, Helena Bergström, Stina Ekblad, Lena Endre, Ewa Fröhling, Margaretha Krook, Marika Lagercrantz, Suzanne Reuter, Marie Richardson, Gunilla Röör, Peter Haber, Rolf Lassgård, Mikael Persbrandt

Genre: Drama, Komedi
Hemmabio: 2023-03-27
Teman: Meta

Ingår i följande teman

Sök