Jurtjyrkogården (1989)

"It's unfair!"

Jag såg den här filmen första gången en mörk kväll någon gång runt 1990 och blev rejält skrämd av den, framför allt i, om vitsen tillåts, hälscenen. Jag har faktiskt dragit mig för att se om filmen och flera gånger både stoppat i och tagit ut skivan ur DVD-spelaren men nu, på vad som är årets soligaste dag hittills, har jag till slut sett "Jurtjyrkogården" för andra gången. Var den fortfarande lika skrämmande?

Familjen Creed (pappa, mamma, barnen Ellie och Gage och katten Church) flyttar till ett mindre samhälle någonstans i Maine (antar jag att det är, de lokala invånarna pratar i alla fall en himla konstig dialekt). Deras hus verkar toppen och Louis Creed (Dale Midkiff) har ett jobb som den nya läkaren i samhället. Det enda tråkiga är att en landsväg med tung lastbilstrafik går precis utanför deras tomt och stör den lantliga idyllen. Man får verkligen passa sig för lastbilarna när man har husdjur och små barn.

Bakom huset går en stig in i skogen och familjens hjälpsamme granne Jud (Fred Gwynne) visar dem att den leder till en djurkyrkogård där många av offren för landsvägen hamnat i förtid. Men det finns också en annan gravplats, med mycket mörkare hemligheter. När dotterns älskade katt blir påkörd och dör visar Jud den andra platsen för Louis. De som begravs där, på gammal indianmark, stannar inte stilla i graven. De kommer tillbaka hem till sin familj. Men kanske inte alltid precis så som du minns dem. Och landsvägen är fortfarande väldigt farlig för små barn.

Det finns vissa problem med "Jurtjyrkogården". En del effekter ser rätt onaturliga ut och det är i vissa scener lätt att få, oönskade, "onda dockan"-vibbar. Sidohistorien kring hustruns syster är, i min mening, lite väl tillskruvad, och heller inte nödvändig för huvudhandlingen. Men det finns annat som både väger upp och väger över till filmens fördel.

Scenen med lastbilen och draken, för att inte avslöja för mycket, är i sin enkelhet ett lysande exempel på bra stämningsskapande. Det är också just stämningen som är filmens största tillgång. Mary Lambert har lyckats genomsyra i stort sätt varje detalj och replik i filmen med en stigande känsla av oro och olust, ungefär som att se åskmoln samlas vid horisonten och veta att blixtarna ofrånkomligen snart kommer ljunga kring dig. Och du sitter i en båt utan åror på ett öppet hav. Ungefär så alltså.

För att återkomma till frågan i första stycket som jag hittills duckat: blev jag skrämd även denna andra tittning? Jodå, jag hoppade till där det var tänkt att jag skulle hoppa till och jag kände just den olustkänsla jag nämnde ovan, inte så mycket kanske över det ibland myckna blodet utan framför allt över den predestinerade tragik som väntade de inblandade. Det är gott nog för mig och för fyra russin i min bok. När eftertexterna rullat klart var det ändå lite skönt att gå ut i solljuset på balkongen och se ut över en innegård fri från indianska begravningsplatser. Åtminstone så vitt jag känner till.



FOTNOT: En remake verkar vara på gång med premiär nästa år. Det verkar vettigt. Jag menar, vem kan ens tänka sig att se en film som är hela arton år gammal. Det är bara så nittonhundratal.

© Andreas Hallgren
2007-06-15

Originaltitel: Pet Sematary
USA, 1989
Regi: Mary Lambert
Med: Dale Midkiff, Fred Gwynne, Denise Crosby, Brad Greenquist, Miko Hughes, Blaze Berdahl m.fl.

Genre: Drama, Mystery, Skräck
Svensk biopremiär: 1989-07-16
Teman: 80-talsvecka Stephen King på vita duken

Ingår i följande teman

Sök