Gosford Park (2001)

Altman goes Christie

Biobesöket börjar intressant. Klassisk stockholmsk salong som jag aldrig besökt förr och en lagom mogen och sofistikerad publik. Efter reklamblocket träder biljettrivaren in och förklarar att stället är akut nedläggningshotat.

- Det kan vara sista gången ni är här, förklarar han och uppmanar till arga insändare eller andra motåtgärder. Sedan visar det sig att vi hamnat bredvid några av publikens pundigaste pösmunkar, av vilka åtminstone en gentleman 55+ med något slags anglofilt ursprung lagom högt lägger fram sina (hm) kvalificerade kommentarer och distingerade reflektioner angående trovärdigheten i diverse detaljer, á la "I don't think he would walk around with his hands in his pockets like that". Ungefär som... recensenter gör. Efteråt. Skriftligt.

Men han lyckas inte ruinera hela upplevelsen.

Filmen är ett exempel på motsatsen. En intelligent historia som inte skyltar med sin egen briljans utan smart och smakfullt gör allt som gynnar berättelsens framåtskridande. Det finns trots allt experter - självutnämnda eller inte - som har något slags social kompetens. Och Robert Altman är väl det närmaste filmvärlden idag kommer en expert på att använda ensembler av det här omfånget. Det här är hans bästa film sedan "Short Cuts" och med hans produktionstakt betyder det mer än ett lättvindigt "bästa på länge"-omdöme. Men han har också en hög lägstanivå, som det heter på sportspråk. Även en halvdan Altman som "Prêt-a-porter" eller "Dr T och kvinnorna" brukar ha ett underhållningsvärde utöver medianvärdet i marknadens utbud.

Altman goes Agatha Christie och beskriver några händelserika dygn på ettengelskt gods under epoken mellan världskrigen. Där samlas herrskap med respektive tjänstefolk för att jaga fåglar, alstra goda affärskontakter, visa upp sina garderober, skvallra och sola sig i varandras glans i största allmänhet.

Regler dras upp och alla delas in i de kategorier de anses höra hemma. Herrskap bor där uppe och tjänarna i källaren. Det är många inblandade, som vanligt i Altmans filmvärld. Den här gången har han engagerat i stort sett alla brittiska karaktärsskådespelare utom Branagh, Bonham-Carter och...några till, när jag tänker efter.

Det mesta som händer, det händer i huset, ungefär som i Moodyssons "Tillsammans". Det böljar fram och åter mellan våningarna när folk är åtskilda. Däremellan finns fasta knytpunkter som middagar och supéer i salongen. Där etableras hierarkier, sympatier och antipatier. Husets herre Sir William McCordle (Michael Gambon) är uppenbart ett ärkesvin på alla plan, men en för biopubliken charmig skitstövel. Han är grundligt ointresserad av av att skaffa sig nya vänner eller behålla sina gamla och ägnar mest uppmärksamhet åt sin knähund. Hollywoodstjärnan Ivor Novello - som funnits i verkligheten - hälsar på i sina gamla hemtrakter och förefaller vara en av de minst egotrippade i det här sammanhanget. I släptåg har han producenten Weissman (spelad av Bob Balaban som skrev manus ihop med Altman). Ingen av de genuina anglosaxerna begriper sig på producenten, vad han gör där, eller hans extremt exotiska matvanor - han är vegetarian.

- Han är amerikan. De gör saker annorlunda där, får den konfunderade köksan veta som förklaring.

Och Weissmans betjänt verkar inte heller riktigt pålitlig.

Den riktiga stjärnan här är ändå Maggie Smith som har de bästa replikerna - i knäckande konkurrens - och är osannolikt rätt i en roll som är grädden på moset i filmen. En överklassargbigga av den gamla totalt perspektivlösa typen, begåvad med både bortskämd brackighet och en sarkastisk svada som blir det bestående intrycket av flera scener. Hon är ensam värd entréavgiften.

Mitt i allt mördas någon. In träder... inte Hercule Poirot eller Miss Marple, utan en härligt inkompetent, piprökande kommissarie (Stephen Fry) som envist och metodiskt saboterar sin egen utredning medan hans assistent förtvivlat försöker säkra bevis. Om någon av dem lyckas lösa fallet är bara en juridisk parentes i filmen. Det är en komedi med ett allvarligt stråk, främst i slutskedet som i andra händer kunde ha landat med ett magplask ute i den förlorade balansens träsk där många filmer hamnar just i slutspurten. Men i Robert Altmans händer blir den här gudomligt mänskliga komedin overkligt nära verkligheten. En gammal bekant genre med välanvända typer från inte minst TV-seriernas förlovade land bildar grunden till något fräscht och oförutsägbart.

Det är alltså överlag en film som inte annonserar ut sin egen allmänbildning i varje ruta. Replikerna är aldrig så där påklistrat filmiskt refererande eller med tendenser till inside-skämt som det kan bli när någon vet med sig att han vet mer än de flesta. Sådant kan i och för sig vara kul, men samtidigt sätta käppar i hjulet för inlevelseförmågan hos oss på andra sidan duken. Guldkornen kommer på löpande band, levererade med timingen hos ett schweizerur av personer som är så professionella att de inte behöver påminna om sin egen närvaro utan bara ledigt lägger sina delar av helheten på plats i exakt rätt ögonblick. Till och med valpen Ryan Philippe smälter in så mycket det är meningen att han ska. Och castingen har sina intressanta vägval. Richard E. Grant - specialist på snobbar - tillhör fotfolket, men är i och för sig rätt högdragen här med. Emily Watson från "Breaking the Waves" och kommande "Röd drake" har en färgstark roll som husa med eget huvud - och hjärta. Och Helen Mirren kan ju göra vad som helst hur bra som helst.

Klassamhället i koncentrat. De stora kontrasterna illustrerade på en liten yta under en begränsad tidsrymd. Det är tacksamt att skratta åt de överbemedlades vanor och våndor, men de är samtidigt begripliga barn av sin era. Så här har världen sett ut i många samhällen i olika tider och gör så fortfarande. Givna roller med givna förväntningar och grava konsekvenser för den som ertappas med att bryta mot etiketten. Observera: de som ertappas.

© Johan Lindahl
2002-10-16

Originaltitel: Gosford Park
USA / Storbritannien / Italien / Tyskla, 2001
Regi: Robert Altman
Med: Maggie Smith, Michael Gambon, Kristin Scott Thomas, Charles Dance, Kelly Macdonald, Jeremy Northam, Bob Balaban, Ryan Phillippe, Stephen Fry, Clive Owen, Helen Mirren, Eileen Atkins, Emily Watson, Alan Bates, Richard E. Grant

Genre: Komedi, Mystery
Svensk biopremiär: 2002-09-06

Sök