Funny Games (1997)
Neutraliserad nihilism
Jag har en liten teori om att tyskfödde österrikaren Michael Haneke ibland behandlas med större vördnad än han förtjänar. Det beror säkert lite på att han ser väldigt respektingivande och skarpsinnig ut och att filmerna inte utspelar sig på engelska. Och, förstås, på att han är väldigt skicklig. Ändock, ibland sviktar omdömet markant...
"Funny Games" kommer snart som en amerikansk remake med bland andra Naomi Watts och Tim Roth, tro det om du törs. Försök också tro på följande faktum: Haneke själv regisserar. Tydligen befarade han att engelsktalande tittare tyckte om den av fel skäl, eftersom de inte snappade upp budskapet via undertexterna. Med en sådan inställning är det inte så konstigt om man tycker sig ana en något nedlåtande ton även i originalet.
Borgerliga lilla familjen bilar med båten på släpkärran ut till sommarstället och roar sig med att gissa operasångare med hjälp av bilstereon. Nu ska sommaren njutas i den gigantiska "stugan" vid en stillsam sjö omgärdad av de lika besuttnas bryggor och bostäder. Det går dock inte riktigt som de tänkt, för att citera tusenden dåliga säljsynopser. Det går åt helvete...
Redan i starten skapar Haneke obehag med att plötsligt tona bort operan och rösterna och ackompanjera förtexterna med hårdrock i en skola som till och med jag (som klassificerar Anthrax som trevlig musik på jobbet) uppfattar som ganska störig. Grannarna beter sig undfallande och konstigt när de närmar sig huset, men en av dem kommer i alla fall över för att hjälpa till med båten, i sällskap av en främmande ung man. Det ligger något dovt och olustigt i luften. Den andre ynglingen som kommer förbi för att låna ägg är förvisso artig men känns också lite... fel. Kanske är det mest de vita handskarna.
En förfärligt bra scen är det i alla fall. Typiska Haneke-långa tagningar utan stämningsmusik, närbilder på ögon eller andra knep för att förtydliga faran. Och i bakgrunden skäller hunden...
I "The Hills Have Eyes" ger schäfrarnas närvaro ett visst hopp. Rolfi har ingen sådan funktion, snarare att postumt bli föremål för en "gömma-hunden-lek". Lekar, ja. De ganska lågmält talande unga monstren tycker om roliga lekar.
Det är här som Haneke tar upp det oursäktliga våldet. Våld utan vad han i en intervju kallar "sociala orsaker", utfört av förövare lika borgerliga och besuttna som offren, som inte anammar "du"-tilltalsformen förrän offren gör det. Även när de börjar sänka masken och agera våldsamt bemödigar de sig med att motivera sig, att försöka framstå som resonliga. Det är förstås bara ännu en lek. Samtidigt gör de ingen hemlighet av sina motiv eller avsikter. De saknar förmildrande drag och uppenbarligen all form av empati. Den humor som den mest drivande av dem tycker sig briljera i, avslappnad som han är och i fullständig kontroll över situationen, är inte så vidare raffinerad.
Retsamma inplanteringar, trotsiga "anti"-scener där det Hollywoodska receptet överges mitt i måltiden, oväntade första offer. Haneke är skicklig, men har han också något att säga? Måste han ha det? Tja, Guldpalmsnomineringar är ju knappast något som Eli Roth höstat in med "Hostel", så ren spekulation kan det väl inte vara? Men ligger skillnaden bara i hur lite våld, blod och hud man väljer att visa och hur långa dialoger eller ordlösa stunder som utspelar sig? Några saker som synbart höjer filmen över "vanlig skräck" återfinns faktiskt i just sådana filmer som etablissemanget traditionellt fnyst åt. Vad för saker, frågar du? Kolla spoilern...
Något enkelt svar har jag inte på raddan av frågor som rabblas ovan. Men något visst är det med Hanekes approach till det avskyvärda. Något respektingivande, snarare än "bara" skrämmande. Några scener är riktigt mariga att genomlida, på ett bra vis. Scener som med rätta kan sägas handla om våldets konsekvens. Skådespeleriet är förstås mer eller mindre oklanderligt. Överspel kan du leta förgäves efter, men därmed inte sagt att det är känslolöst. Sedan får man väl hoppas att lillgrabben (Stefan Clapczynski) är en tålig typ som inte ärrades själsligt för livet av inspelningen.
Någon total jättebeundran har jag dock svårt att känna när Paul plötsligt tittar rakt mot kameran och kommunicerar med oss. Med tittaren.
Synnerligen effektivt och gissningsvis helt ofrivilligt raserar Haneke inte bara den så kallade fjärde väggen utan allt förtroende han sparat ihop till hos tittaren. Så billigt. Så utomordentligt, mediegymnasiefiffigt tarvligt. Plötsligt får Haneke för sig att de faktiskt starka scenerna i sig inte är nog för att leverera poängen, i den mån han har en. Plötsligt säger han mer eller mindre, "Du är en idiot. Det är bäst jag talar tyyydligt. Med äkta brechtska verfremdungs-effekter, minsann!" Ja, tjena...
Plötsligt, om än kronologiskt konstigt, påminns jag om häromårets kvalmiga "The Last Horror Movie", och i samma andetag simmar då mästerliga "Man Bites Dog" upp ur minnenas dunkla vatten och i ett slag hittar "Funny Games" sin plats. Någonstans mitt emellan.
Det (vad "det" nu är, exakt) har gjorts bättre, och det har gjorts mycket sämre. Utan meta-larvet, utan de lite smygande försöken till svart humor som Haneke inte riktigt bemästrar, utan gimmickar som hör bättre hemma i Adam Sandler-filmer och utan lika uppenbara som unkna ambitioner att "dekonstruera" våldsfilmen - som om det aldrig hade gjorts förut - hade "Funny Games" haft integritet. Nu är jag inte lika säker.
Samtidigt har filmen några alldeles för tunga, långdraget plågsamma scener för att låta sig avfärdas. Det ständigt närvarande våldet visas sällan i bild, vilket måste ses som rätt i sammanhanget. Det blir något så lamt som medelbetyg till en film som är allt annat än ordinär. Jag hoppas att det lär Haneke en senkommen läxa.
Ett råd till Haneke och filmmakare världen över: försök inte Dekonstruera Våldsfilmen. Det kommer att dekonstruera dig...
© Anders Lindahl
2007-05-29
Originaltitel: Funny Games
Österrike, 1997
Regi: Michael Haneke
Med: Susanne Lothar, Ulrich Mühe, Arno Frisch, Frank Giering, Stefan Clapczynski, m fl
Genre: Drama, Thriller
Hemmabio: 2008-07-09
