Akira (1988)

Eventuellt världens häftigaste film någonsin

"Tetsuo!!!!", kan det vara kul att skrika ibland med låtsasjapanskt grov röst, bland folk som också haft förmånen att stifta bekantskap med den här filmen. Ja, det är ett nöje jag rekommenderar varmt... Liksom, förstås, att se eller se om den.

Jag har några minnesbilder av "Akira" som alltid glimtar till framför näthinnan när jag hör titeln. Några motorcyklar knasåkande genom ett framtida Tokyo, en man som blir skjuten sönder och samman i hårt strålkastarljus, en jättelik nalle som går omkring och liksom läcker mjölk, en kille vars arm har förvandlats till en gigantisk halvmetallkonstruktion... Och en övertygelse om att det är en av världens häftigaste tecknade filmer.

Och det krävs bara några sekunders tittning på den digitalt remastrade DVD-versionen för att jag ska känna mig trygg i mina återkommande kommentarer om hur mycket "Akira" regerar i animéfilmens fantastiska rike. Detaljerna, ljudarbetet, bildkompositionerna som är rörlig tecknad serie på snyggaste vis... Det är världsklass! Fortfarande.

I serietecknaren Ôtomos omtolkning av sin egen manga till rörliga bilder händer något nästan Citizen Kane-artat, där en konstnär lämnar sitt ursprungliga medium och ger hela branschen en lektion i sitt nya. Det är inte det att bilderna numera ser så tekniskt svåra ut att skapa, det är att de är gjorda med en sådan suverän stilkänsla och... känsla. Explosionerna är både stiliserade och dynamiska (pun intended), MC-jakterna har driv och brutalitet men kan när som helst pausas i DVD:n och förvandlas till en ursnygg serieruta i sin egen rätt. Bröderna Wachowski har sett filmen några gånger, det törs jag lova dig utan att någonsin ha läst eller hört ett ord som styrker tesen. Shoji Yamashiros musik sitter som gjuten till bilderna, med melodislingor en västerlänning aldrig själv skulle ha snott ihop, men som sagde västerlänning snabbt kan lära sig gilla.

"Akira" är den mörka sidan av myntet animé, där Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli får representera den ljusa. Här finns lika oväntade eller fantastiska bilder som i "Spirited Away" eller "Det levande slottet", men de är ofta brutalare, rentav skrämmande.

Runt bilderna finns en handling. Jag förstår inte alla delar av denna handling, ens efter kanske ett tiotal tittningar utspridda över ett och ett halvt decennium, och det är faktiskt en del av charmen. Det blir en filmupplevelse på sank men spännande mark, där man inte kan gissa sig till twistarna i förväg men inte heller kan avfärda dem som desperata. Imponerad och fascinerad går man runt i filmen, kanske som en marsian på Louvren, och är egentligen bara säker på att det är stor konst, som man aldrig hade kunnat skapa själv. Delvis beror det väl på dålig insikt i kulturella referenser, men delvis på att filmen faktiskt är härligt mysko.

Det är samma år som i "Blade Runner" - 2019 - men i Tokyo (eller snarare Neo Tokyo) och i en annan framtid. Här pratas det föga om artificiella människor (ett tema som filmens lillebror "Ghost in the Shell" tar sig an istället). Kanske har det tredje världskriget, representerat av en oförglömlig och nästan helt tyst scen i början, lagt sordin på uppfinnarlustan.

Kaneda och hans kompisar glider runt och hamnar i slagsmål med andra MC-gäng eller klammeri med rättvisan. Den komplexbetyngde Tetsuo trånar efter Kanedas fina motorcykel och verkar vara gruppens loser. De är inga korgossar direkt. Så fort de på en bar får höra att "clowngänget" siktats i närheten drar de iväg för en brutal tvåhjulsburen konfrontation som direkt sätter stämningen. Tror man...

För "Akira" handlar inte om ungdomsvåld. Den handlar inte ens i första hand om den oroliga stämningen i staden, med myllrande kravaller och mäktiga maktdemonstrationer. Den handlar om hemligheten bakom vad som ser ut att vara en liten kille med en gammal mans ansikte, som Tetsuo nästan kör på med sin motorcykel. Mötet förändrar Tetsuo, maktens hantlangare med stora hemligheter att skydda envisas med att haffa honom, hans hallucinationer och drömmar blir hemsk konst och filmen blir alltmer dunkel och magnetiskt uppslukande på samma gång.

Ambitionsnivån är tematiskt lika skyhög som visuellt, och det är här som "Akira" blir så hypnotiskt fascinerande, med mandat att skapa lika omöjliga som häpnadsväckande scener.

Vad händer när en komplexdrabbad grabb får gudalika krafter? Extremt häftig film är vad som händer. Och vem eller vad är Akira? Tids nog kommer svaret, i den mån du förstår det... Vägen dit är så intressant att den är värd att resa även om du står förbryllat kisande vid slutmålet.

Det är mycket som pågår även runt historiens enigmatiska kärna. Terrorism skakar staden, Kaneda faller för en upprorisk flicka och dras in i samma mysterium som hans forne kompis har börjat bli en del av. Det kanske allra coolaste är hur Kaneda envisas med att försöka nå fram till sin gamle kompis, även när denne snäser åt honom och förintar hela kvarter med en tanke allena. Även när det bara verkar finnas en möjlig lösning på "problemet", vill han vara inblandad - styrd av en ansvarskänsla som går långt tillbaka i tiden.

När allt är sagt och animerat är "Akira" ett unikt stycke filmkonst, lika modigt, galet ambitiöst som någonsin "2001" eller Langs gamla "Metropolis". Man kan förstås se den av det enkla skälet, men här kommer ett skäl till: den kommer slå dig med häpnad.

© Anders Lindahl
2007-06-12

Originaltitel: Akira
Japan, 1988
Regi: Katsuhiro Ôtomo
Med: Japanska röster: Mitsuo Iwata, Nozomu Sasaki, Mami Koyama, m. fl.

Genre: Action, Animation, Sci-fi
Teman: 80-talsvecka

Ingår i följande teman

Sök