Gone in 60 Seconds (2000)
Tråkig action gör ingen glad
Monsterproducenten Jerry Bruckheimer slår till igen, men hans slag är denna gång tamt, kraftlöst, nästan ynkligt. Någon slags remake/hyllning till 70-talsoriginal ska det vara, men det är mest ett par bortkastade timmar och ett stort antal bortkastade miljoner och bilar. Det är knappt ens roligt att skriva ner den, men en varning får jag väl ta mig tid till.
Manus, karaktärer, repliker och förvecklingar är så stereotypa, så förstummande fantasilöst konstruerade, att det inte ens är komiskt. Visst, det ska säkert vara så, det är nog avsiktligt, men det blir inte roligare för det. Att leka med klyschor är en svårare konst än många tycks tro. Det räcker inte med att sno gamla teman och idéer, man måste antingen tro på dem eller vinkla dem på något intressant sätt för att det ska funka. Här är det bara oengagerat och slappt gjort.
Fast vem bryr sig, allt är väl bara ett pliktskyldigt paket till biljakter, eller hur? Snart kommer det braka loss med underhållande action, intalar man sig tålmodigt hela filmen. Och action-scenerna kommer, bilarna åker omkring, och inte ens nu blir det särskilt upphetsande. Snabba klipp, täta närbilder och en påfallande brist på häftighet. Ett sista tokstunt, där en riktigt fin bil förstörs ännu mer, och man inser till sin förvåning att det blir inte coolare än så här. Som att klättra uppför ett högt berg för att se en fantastisk utsikt, och utsikten visar sig vara högst ordinär.
De bilar som är filmens egentliga huvudpersoner ser man förvånande lite av. De svischar förbi och är, nästan problemfritt, färdigstulna, och av de femtio fina maskiner Cage och hans gäng ska stjäla på en natt visas kanske en fjärdedel. Tydligen är ljudarbetet väldigt ambitiöst, rätt motorbrum till rätt bil och så. Det hjälper inte filmen nämnvärt i mina öron.
Inte nog med att utmärkta skådespelare som Duvall, Cage, Patton och Eccleston håglöst slösar bort sin talang här, filmen är regisserad av Dominic Sena. 1993 gjorde han den alldeles enastående seriemördarfilmen "Kalifornia", och jag tänkte: "här har vi en kille att hålla ögonen på! Han kommer bli något stort." Men istället är han tyst i sju år och gör sedan detta skräckexempel på usel Hollywood-film. Han måste verkligen ha behövt pengarna.
Scott Rosenberg har skrivit diverse filmer, däribland Bruckheimer-rullen "Con Air". Den framstår som ett smärre mästerverk vid jämförelse. "Gone in 60 Seconds" är väl en stark etta på sin höjd. Se "Bullitt "istället. Eller precis vad som helst annars ...
© Anders Lindahl2001-01-27