Tuppen (1981)
Åh vilket underbart krig...
Andra världskriget härjar runt hörnet. Beredskapstider. Mansunderskott i samhället, utom när soldaterna släpps iväg på permissioner. Men till textilfabriken, full av kvinnor, kommer tidsstudiemannen Cederqvist (Magnus Härenstam). Schlagrarna från tiden det gäller flödar i bakgrunden när nykomlingen ("Tyrone Powers undergång!” installerar sig på sitt hyrda rum och får stränga förhållningsorder av hyresvärdinnan:
- Inga fruntimmer på rummet!
- Självfallet inte! svarar Cederqvist med ett stramt småleende.
Men i fabriken blir han fort närgången mot de unga töserna medan de något äldre biter ihop och rynkar pannorna. Vad gör en tidsstudieman förresten? Jo, all onödig spilltid i produktionen ska helst elimineras och med tidtagarur studeras de olika manuella momenten i arbetet, varefter förslag till förbättrade rörelsemönster och slikt följer. Vilken utmärkt förevändning för lite lagom fysisk förmaningskonst...
Hjördis, Gerda och några till kastar i sin tur förstulna blickar mot Cederqvist, den fumlige finliraren som kan verka bortkommen, men förmodligen är mer försigkommen bakom den fasad han först visar upp. Någon gång ska det väl börja hända saker och tänk vad en lånad sportbil kan underlätta i spaningsarbetet. Nu gäller det bara för tuppen i hönsgården (det är väl så titeln ska tolkas) att bestämma sig för vem som är bytet, eller är det verkligen nödvändigt?
Nordisk naturromantik! Ursvenska urtyper och käcka tillrop! Zornska ungmöer i vattenbryn! Landsbygdsidyll kontra den avlägsna, på sitt sätt exotiska storstaden. Strulande gengasaggregat! Och så Allan Edwall som knipslug och hjälpsam hotellreceptionist med sinne för diskretion:
- Jag förstår. Effektivitet. Verksamheten expanderar...
Nationalismen som manifesteras i sång och gymnastikuppvisningar, fackföreningens agenda, de glättiga kupletterna - etcetera. "Norgehjälpen - ett brödrafolk i bojor” på en skylt. Tidsbilderna flimrar förbi medan filmen både profiterar på och driver lite diskret med den anda som kännetecknade Sverige på 1940-talet.
Lasse Hallströms film har väl uppnått en halvklassikerstatus på hemmaplan numera. Är den värd det? Tja, den är ofta rolig, lite passé på ett gemytligt sätt samtidigt som den - som sagt - fångar en tidsanda och gammal svensk självbild på ett träffsäkert sätt. Tror jag, som inte var påtänkt när det här utspelas. Filmen bygger för övrigt på en bok av Ivar Lo-Johansson, "Kvinnofabriken”. Hade jag läst den skulle jag ha vetat om filmen fokuserar mer på mannen i centrum än vad förlagan gör, men nu vet jag inte det. Några longörer finns det, men i stort är det en väl berättad bagatell med en allvarligare bakgrund, som det brukade se ut i de genuina svenska 1940-talsfilmerna - de som idag ofta ser äckligt äppelkäcka ut.
Det här är också ett tillfälle att se bekanta ansikten och försöka placera dem. Ett bra tips är att tänka sig de flesta fabriksflickorna som flera år äldre, eller i något fall lika mycket yngre. Jo, Ing-Marie Carlsson har en tidig roll här och etablerade sig vidare via ”Mitt liv som hund”, Colin Nutley-dramer och svenska såpor. Pernilla Wallgren heter numera August i efternamn och filmens Hjördis (Maria Johansson) blev först känd som Tjorven. Till exempel. I efterhand är filmen framförallt en signal om en ljus framtid för flera medverkande, inklusive Hallström, mer än en självklar svensk filmpärla i egen rätt. Ljusare än den verklighet som lurar bakom den soliga syndfulla svenska sommaren i evangeliet om 1944 enligt ”Tuppen”.
© Johan Lindahl2007-06-17