En officer och gentleman (1982)
All is fair in love and war-school
- Officerare är inte som du är jag. De är av en annan art.
Zack Mayo har haft en okonventionell uppväxt, eller är den alldeles för vanlig? Fadern är till sjöss, stationerad överallt och ingenstans. Efter att mamman försvunnit ur bilden dras Zack in i sin fars oordnade tillvaro, något filmen orienterar oss i med hjälp av snabba tillbakablickar i den kollage-artade inledningen. Men Zack vill bryta sig loss och bli något. Han söker till flottans utbildning, på sikt för att få flyga jetplan. Det är han inte ensam om, något som den nye plågoanden sergeant Foley lärt sig genomskåda.
- Jag vet varför de flesta av er är här, börjar han med en föraktfull blick på den nya klassen och går igenom sin inarbetade 'management by fear'- rutin steg för steg.
Obligatorisk snaggning av herrarna är ett av de minst kuvande inslagen i kursen. Kollektiva bestraffningar är standard och en del gröngölingar knäcks på ett tidigt stadium (som en rödhårig rekryt spelad av en ung David Caruso). Zack är tillräckligt subversiv för att få ögonen på sig och förr eller senare kommer han givetvis att drabbas av Foleys specialbehandling. Men det här är också en tid för spaning på marknivå, enär trakten sägs vimla av arbetarklassens döttrar som varje år kollar in vad militärbasen erbjuder för utbud i år.
- Har du en flickvän, Mayo? undrar Paula med det mystiska polska efternamnet.
- Nej, och jag letar inte efter någon heller...
Ett psykologiskt kom-och-ta-mig-då-om-du-tror-att-du-kan-spel startar vid första mötet på en cocktailbjudning där flygskolan och de lokala skönheterna sammanstrålar.
Parallellt följs deras romans och Zacks kompis motsvarighet med Paulas - just det, kompis, eller i varje fall kollega på fabriken. Alltmedan kursen fortskrider och den personliga karaktären formas av härligt stridsmoralhöjande allsånger om hur bra napalm fastnar på barn, samt de evigt unga "dick in the hand"-teman den amerikanska försvarsmakten tycks omhulda som en omistlig kulturskatt. I alla fall på film.
Richard Gere har som alltid sina 'tics' för sig (framförallt de patenterade ögonknipningarna) men är i sitt yngre esse - för det är naturligtvis han som spelar Zack, mot en ung, fräsch och karismatisk Debra Winger som polska Paula. Maltin-guiden menar att filmen i stort sett annonserar ut alla avgörande händelser i förväg och det är klart, riktigt överraskad blir man väl aldrig, även om jag inte kommer ihåg när jag såg den första gången eller hur jag reagerade då. Melodramatiskt är det så det förslår, men med markkontakt och en vardaglig atmosfär. Det går att tro på medan det passerar i alla fall och framförallt Winger lägger självmant till nyanser som kanske saknas i manus. Lou Gossett Jr som sergeant Foley vrider upp tempot när det börjar sacka med några välvrålade order och pedagogiska trakasserier. Steg för steg, producenterna bakom ”Top Gun” (delvis samma gäng som här, faktiskt) såg, lärde och tog efter, drog ifrån en del erotik och lade till flygstrider i snygg belysning istället.
Och för att inte glömma bort det viktiga ämnet 'vilken låt i vilken film', så var det här som Joe Cocker och Jennifer Warnes ylade "Up Where We Belong" efter en final med pompa och ståt vid papperspressarna.
© Johan Lindahl2007-06-13
DVD / Blu-ray
Paramounts Widescreen Collection-upplaga har med originaltrailer för filmen och ett kommentatorsspår som regissör Hackford spelade in nästan 20 år efter premiären. Jag har skummat igenom del av det och Hackford bidrar ganska öppenhjärtigt med gliringar och erkännanden till sina överordnade producenter - avslöjar vilka som trodde på projektet och vilka som inte gjorde det. Rock'n roll-soundtrack låg honom varmt om hjärtat och mer kontroversiellt; Den Riktiga Amerikanska Flottan gillade inte Douglas Day Stewarts manus, framförallt inte språkbruket, så deras samarbetsvilja var ytterst begränsad. det var också farligt nära X-rating i USA på grund av kamerans placering i en kärleksscen, så Hackford fick mixtra lite med bildbeskärningen.