The Truth About Charlie (2002)

Mycket soundtrack för ingenting

Även solen har fläckar. Och även en regissör som Jonathan Demme har en dålig dag på jobbet ibland. Eller flera. Mitt intryck av "The Truth About Charlie” är att själva inspelningen borde ha klarats av på högst 14 dagar. Resten av produktionstiden har klippare och ljudläggare gjort sitt bästa för att rädda konceptet från total kollaps. Som alla andra Demme-filmer, i stort sett, så LÅTER filmen riktigt bra, när det kommer till musiken som ackompanjeras framförallt. En möjlig teori är att filmen beställdes av de artister som används i bakgrunden, som ett slags promotion-projekt och sedan krävdes någon sorts intrig som ursäkt.

Sagt och gjort. Något snille plockade fram en klassiker (som jag inte sett) vid namn ”Charade”. Någon insåg också att Paris alltid har en mytisk och poetisk dragningskraft i sig och att actionthrillerkomedier där alla försöker lura alla, eller någon oskyldig och godsint person kastas huvudstupa in i oroväckande omständigheter och måste höja blicken för att klarar sig helskinnad ur knipan, kan vara ett vinnande uppslag. Särskilt när Hitchcock har hand om regin. Men nu finns han ju inte längre tillgänglig. Jonathan Demme är i sina bästa stunder en värdig efterföljare, men det här kan mycket väl vara det sämsta han överhuvudtaget satt sitt stolta namn på. Att det inte var det definitiva slutet på hans bana, och att idén att göra om en gammal klassiker inte behöver vara dödfödd, var lyckligtvis den påföljande versionen av ”The Manchurian Candidate” ett oroande (och därmed, paradoxalt nog lugnande) bevis för.

Sanningen om den här re-maken är att den nära nog generar samtliga inblandade. Och att det är fernissa, klipskt klipparbete och en del finurliga kameravinklar som gör den möjlig att ta sig igenom (och inte bara lyssna på). Handlingen, i den mån den kan kallas för det, utgår från unga naiva Regina (Thandie Newton) som blir änka efter att hennes nyblivne konstmäklande make troligen mördats. Den nyheten blir hennes välkomsthälsning från Parispolisen när hon återvänder efter en karibisk semester där hon hunnit få upp ögonen för en artig och belevad okänd man, Joshua (Mark Wahlberg). Vad som sedan rullas upp är en härva där den avlidne visar sig ha haft flera alternativa identiteter och pass med olika nationaliteter och att han haft affärer för sig ihop med personer som man inte bör försöka lura. Vilket han möjligen gjort.

I hennes väg kommer också en man som representerar amerikanska myndigheter (Tim Robbins). Han vill ha hennes hjälp att nysta i mysteriet, så ock den franska polisen, samt några bistra individer som säger sig sakna något de är säkra på att Regina har. Och så dyker den alltid lika välvillige Joshua upp i parti och minut. Vem, vem, vem kan man lita på? Är alla verkligen de de säger sig vara? Ja, allt det här blir mer förvirrat och mindre intressant för varje minut som går, fram till att finalen lyckas återskapa något av den nerv man kan förvänta sig av Demme på thriller-humör. Men det är inte lätt att engagera sig här, verkligen inte. Då är ändå Newton en skådespelerska som både är söt och har förmågan se väldigt snäll och oförtjänt utnyttjad ut. Man blir bara inte klok på hennes Regina heller. Och när hon i ett givet läge tycker det är dags att ta en dusch och hennes helfigur syns skymta lite lagom bakom ett halvtransparent skynke känns det mer som ett av genrens standardknep för att hålla intresset uppe än någonting annat.

Det är överhuvudtaget alldeles för mycket som skvallrar om att filmmakarna tidigt började tvivla på den berättelse de blivit strandsatta med och försökt lura ut alla former av konstgjord andning de varit mäktiga. Och den inställningen har fortplantat sig till skådespelarna. Wahlberg och Robbins har sett bättre dagar, minst sagt. Däremot har Ted Levine (seriemördaren Buffalo Bill i "När lammen tystnar”) en liten biroll som osar en aning kuslighet och övertygande hotbild. Thandie Newton kan vara riktigt övertygande hon också när hon får en rimlig chans, men hamnar ibland i dåligt sällskap, eller som den här gången i gott sällskap, olyckligtvis i samband med en kollektiv simultan genomklappning.

På ytan kan det här ändå passera, till stor del på grund av de nämnda stilistiska knepen och ett tempo som inte tillåter oss att grubbla för länge över enskilda pinsamheter. Men det är alltid synd när så mycket samlad talang lyckas leda till så lite.

© Johan Lindahl
2007-05-09

Originaltitel: The Truth About Charlie
USA/Tyskland, 2002
Regi: Jonathan Demme
Med: Thandie Newton, Mark Wahlberg, Tim Robbins, Ted Levine, Lisa Gay Hamilton, Christine Boisson mfl

Genre: Komedi, Romantik, Thriller

Sök