Hill Street Blues - Series 1 (1981)

Få kullar, fler kulor - klassisk TV

4 russin

Här började TV-historien. Nej, nu tog jag väl ändå i? Ja. Men tidigt 80-tal var tiden då jag började få tillstånd från högre ort att se ungefär vad jag ville och det bästa som sändes i de två kanaler som stod till buds var definitivt ”Spanarna på Hill Street”, som den hette på svenska. Nu finns de första säsongerna sedan en tid tillbaka tillgängliga på DVD, men hittills verkar det främst vara importupplagor stämplade i Storbritannien. Och även om tiden verkligen har passerat sedan dess ljuger inte mina minnesbilder helt och hållet. Serien har säkert gått i repris, men det måste vara många år sedan sist. Instinktivt känner jag att den fortfarande håller och det viktigaste av det som jag gillade först är förvånansvärt utslagsgivande. Det engagerar. Det lever.

Men visst är en del av karaktärerna mer stereotypa när man ser dem med äldre och mer kritiska ögon. Howard Hunter, i och för sig tonsäkert och konsekvent spelad av James B. Sikking, är stationens 'stridis', alltid beredd att rycka ut och rensa gatorna från slödder enligt den välbekanta - men på Hill Street inte prioriterade - principen 'skjut först och fråga eventuellt senare'. Jag har för mig att han fick visa känsligare sidor så småningom under senare säsonger, men här i första vevan kommer han aldrig riktigt ur karikatyrfasen, som motpol till framförallt Goldblume (Joe Spano), den vältalige humanisten som ser varje handrörelse mot sitt tjänstevapen som ett personligt misslyckande.

Det här är ändå en oumbärlig investering, för helhetens skull. Men några karaktärer är värda att framhålla. Varje amerikansk polisserie måste ha en Frank och här heter han Frank Furillo (Daniel J. Travanti) som leder verksamheten i sitt ”precinct” med så varsam hand som är möjligt i en miljö där de organiserade kriminella gängen kräver förhandlingar och avtal om vapenvila för att släppa igenom landets president när denne planerar ett besök i området i ett tidigt avsnitt.
- Let's be careful out there! blev Michael Conrads signum.
Han spelade Esterhaus, Furillos högra hand och delade ut instruktioner i den tidiga morgontimmen till halvsovande patrullpoliser fram till att han avled och måste skrivas ut ur serien, men det är ett senare kapitel. Här är han med hela vägen.

Belker med bettet (Bruce Weitz) är egentligen en känslig grabb, så långt bättre utvecklad i manus än Hunter. Han tar tänderna till hjälp i handgemäng emellanåt, men med kvinnor vill han visa en annan sida och drar sig för hårda tag innanför lyckta dörrar. Advokaten Joyce Davenport (Veronica Hamel) är ambivalent inför att försvara de brottslingar som släpas in av de garvade snutarna och samtidigt träffa den frånskilde Furillo privat. Radarparet Hill och Renko (Charles Haid respektive Michael Warren) kanske ändå är hjärtat i serien. De käftar ständigt om allting men de kan inte arbeta på allvar utan varandra. Deras relation sätts på prov efter att de redan i pilotavsnittet skjutits ner och tillbringat en tid på sjukhus. Ja, det finns en hel karaktärer att hålla reda på och många hängde med till dess att serien avlivades 1987.

Håll för övrigt gärna utkik efter tillfälliga inhopp av exempelvis Dan Hedaya (som korrumperad kollega), Mimi Rogers (lärarinna som Renko faller för) och David Caruso (gängledare).

Stilen är ett slags grynig socialrealism men det är ofta nära till småleenden. När det här var nytt slogs man av tempot och den ständiga aktiviteten inne på stationen och utanför. Idag känns inte den sjudande atmosfären lika fysiskt påträngande. Allting går fortare nu och närgångna handkameror är obligatoriska. Men nerven finns kvar där ändå, liksom de karaktärer jag nu med facit i hand vet att jag byggde upp en sådan relation till som uppstår i mötet med TV-drama där det är som bäst. Jag vill veta hur det går i fortsättningen. Det är inte alltid de stora dragen jag minns från fortsättningen, utan detaljer och enskilda händelser. Så det är väl dags att beställa den andra säsongen direkt eller i varje fall...snart.

I en svensk filmtidning ganska nyligen kallades det här i något slags efterklokhetsanalys för en 'redneck'-serie. Egentligen bara en passage i förbigående i en artikel om 80-talskonkurrenten ”Miami Vice”, som påstods vara mer radikal och möjligen även realistisk om jag minns rätt. Men jag ska erkänna att jag inte riktigt förstår argumentet ifråga när det gäller "Hill Street”. Rödnackad hur då exakt?

Lite kalla fakta (som kan inhämtas bland annat från Wikipedia och IMDb): serien skapades av den legendariske Steven Bochco tillsammans med Michael Kozoll och de fick tydligen relativt fria händer i utvecklingsfasen. De blev pionjärer bland annat när det gäller TV-drama med flera parallella intriger, handburna kameror och överlappande dialog för att bidra till en ökad realism. Var utspelas det då egentligen? Staden får aldrig ett namn, men sägs ha modellerats efter Chicago, där en del miljöer och bakgrunder också filmades.

Var blev de av sedan? Inte många av stamskådisarna uppnådde stjärnstatus utanför Hill Street, men tog sig vidare i andra serier, TV-filmer och slikt. Veronica Hamel kunde senast skymtas i ett avsnitt av ”Lost" som läkar-Jacks ömma moder. Travanti har både före och efter serien hållit sig mest till TV-land och är alltjämt aktiv (bland annat har han tydligen varit president i "Prison Break” som jag själv aldrig sett). Haid har stakat ut en liknande bana, samt regisserat en hel del, såsom avsnitt av ”Cityakuten" och "Third Watch”. Betty Thomas (konstapel Lucy Bates) har också regisserat ganska flitigt, även för biobruk. Weitz har varit regelbundet anlitad karaktärsskådespelare i olika sammanhang. Och så där kan man hålla på. Men faktum är att många av dem ändå fortfarande förknippas med sina roller här, vilket säger en del om seriens genomslagskraft även på längre sikt.

© Johan Lindahl
2007-05-05

DVD / Blu-ray

- The lowest rated pilot ever picked up!
Seriens allra första trevande steg var verkligen ostadiga, framkommer i ett panelsamtal som utgör bonusmaterial i utgåvan från MTM-Enterprises/20th Century Fox. All vår början bliver svår och somligas mer än andras. Men drygt ett kvarts sekel efter starten samlades ett tiotal av skådespelarna (Bosson, Hamel, Weitz, Haid, Spano med flera) för att dryfta gamla minnen. Osäkerheten kring vilka som skulle vara med regelbundet verkar ha varit utbredd - och om serien skulle överleva överhuvudtaget. Sista avsnittet för säsongen slutar med en cliffhanger och utgången var inte bestämd när det spelades in, avslöjas det här.

Joe Spano ville egentligen spela den stöddige Renko men fick i stället den känsligare Goldblume på sin lott. Och Hamel tror nästan att Gud själv kallade henne till kullegatan när hon blev av med ett annat knäck. En ansvarig på NBC ska ha sagt till skaparen Steven Bochco att hela ensemblen var "so unattractive”. Sevärt samtal i stort. Det finns också möjlighet till några kommentatorsspår med bland andra Sikking som guide. Den brittiska importupplagan som står till buds har för övrigt ingen svensk textning, kan vara värt att nämna.
Originaltitel: Hill Street Blues - Series 1
USA, 1981
Regi: Gregory Hoblit Georg Stanford Brown Robert Butler mfl
Med: Daniel J. Travanti, Barbara Bosson, Michael Conrad, Michael Warren, Charles Haid, Veronica Hamel, Bruce Weitz, James B. Sikking, Taurean Blacque mfl

Genre: Drama, TV-serie
Teman: Snutserier

Ingår i följande teman


Snutserier




     

Dela |