The Reaping (2007)
En påtagligt blek ryttare
Den prästvigda Katherine (Hilary Swank) förlorar sin tro tillsammans med sin man och dotter på grund av vidskepliga människor i Sudan. Hon tillbringar därefter sin tid med att, med stor framgång, avslöja de vetenskapliga sanningarna bakom religiösa mirakel. När hon tillsammans med sin assistent kommer till den lilla staden Haven i träsktäta Louisiana upptäcker hon att "det finns mer på himlen och på jorden än vad som ryms i hennes filosofi". Ett mystiskt dödsfall och ett floddelta som förvandlats till blod får nämligen den bibeltrogna staden, och snart även Katherine, att göra en ny närläsning av Uppenbarelseboken (eller om det nu är Andra Mosebok, manusförfattarna, tvillingbröderna Hayes, verkar inte vara helt på det klara med det). Den yttersta tiden är i alla fall i antågande. Fast med en twist.
"Från regissören av 'Lost in Space' och manusförfattarna till 'House of Wax'". Nej, den slogan används knappast på affischen till "The Reaping", men den förklarar ett och annat. Med en pseudoreligiös story och en mycket allvarsam inställning till en i grund och botten mycket enkel effektfilm vill "The Reaping" så väldigt gärna vara såväl Friedkins "Exorcisten" som Richard Donners "Omen". På sin höjd blir den någon av dessa klassikers respektive uppföljare och det kan knappast sägas vara berömvärt.
Det ska villigt erkännas att "The Reaping" lyckas skapa kårar av den kallare sorten i vissa scener (Gå inte ner i källaren i det förfallna huset, Hilary!) och att en del av effekterna är riktigt hyggliga. Hopkins förvirring över vilken sorts film han vill göra skadar dock filmen på alla fronter. Den blir varken genomgående läskig som en bra skräckfilm eller intressant tänkvärd som ett gammaltestamentligt undergångsdrama. Och det twistiga "Wicker Man"-slutet, med sina förklarande tillbakablickar och allt, blir rent av riktigt pinsamt dåligt.
"Den femte ängeln blåste i sin basun. Då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden." (Joh. 9:1). Nåväl, så diabolisk är väl nu inte Hilary Swanks insats, men man kan onekligen undra vad hon gör i en film som denna. Filmens svagheter borde ha varit uppenbara redan på manusstadiet, vilket för övrigt även borde lett till lite eftertanke hos bröderna Hayes. De enkla lösningarna är oftast inte de bästa. Men som alltid i skördetider, om det så är filmpremiär eller domedag, så skördar man det man har sått, vilket i detta fall är ett enda russin.
© Andreas Hallgren2007-07-11