Top Secret! (1984)
Story? Vilken story?
Vad är det roligaste som trojkan Zucker-Abrahams-Zucker åstadkommit ihop eller var för sig? ”Airplane!”? ”Den nakna pistolen”? Svaret kunde faktiskt vara ”Top Secret!”. En kosmopolitisk kommitté av betrodda kardinaler har stängt in sig i ett rum varifrån de inte släpps ut innan de kommit fram till det av Den Högsta Myndigheten sanktionerade svaret. Till dess kan vi andra spekulera. Och just nu drar jag gärna en liten lans för spionfilmsparodin där Val Kilmer filmdebuterade som rocksångaren Nick Rivers, en ung naiv tonårsidol som med kort varsel kallas in att representera sitt fosterland i en östtysk kulturfestival och kommer i kontakt med den franska (!) motståndsrörelsen.
Nej, ingenting hänger logiskt samman i den här korta, rappa komedin och det är inte meningen heller. Kostnaden för hela paketet var sju miljoner dollar, avslöjas på kommentatorsspåret och de slantarna verkar ha gått oavkortat till att skapa så mycket fånigheter som möjligt utan att någon framför kameran tappar fattningen och ler på fel ställe. Samma kommmentarer avslöjar efterhand att regissörer och producenter nog inte ser det här som sitt mest fulländade verk. Åtminstone är de väldigt medvetna om att det inte var deras största succé när den släpptes och att bristen på en riktig story, det vill säga en som inte spretar åt alla håll, är just en - brist. Lustigt nog tycker jag att det är en del av charmen. Det är inte bara en räcka sketcher, men skämten i sig är det som håller uppe intresset mer än den ursäkt som storyn utgör. Och i det här fallet räcker det ganska långt.
Framförallt har ”Top Secret!” några musikalnummer som chokladsås ovanpå grädden ovanpå kakan. Kakan i sig är nästan 'obetydlig' (som en del filmterrorister brukar beskriva sig själva). Det är "The Cause” som betyder något och här är Saken att få in så många skruvar på temat spiondramatik och underjordisk-motståndsrörelse-romantik som möjligt, plus allt annat som bara råkar gå att passa in någonstans i förbifarten. Vi har en förtextsekvens där käcka amerikanska ungdomar praktiserar innesporten framför andra, skeet surfing, det vill säga lerduveskytte från surfbräda. Scenen är, som allt annat i filmen, osannolikt nog inspelad i engelska Pinewood Studios. En brittisk strandremsa som stand-in för Kalifornien eller dylikt, alltså. Och med den fiktive hitleverantören Nick Rivers istället för Beach Boys som ljudmatta.
Val Kilmer har inte skrivit några låtar eller sytt sina egna kläder, men han sjunger själv (som han senare skulle göra även i "The Doors”). Och bjuder på stor show, inte minst när han av misstag tillåts underhålla det välskrudade klientelet på en tysk restaurang med kavajtvång och en uppbackande salongsorkester med en medelålder på 72 får visa nya färdigheter. Eller, när han under härligt krystade omständigheter måste bevisa att han inte är Mel Tormé. Kilmers karriär anses tydligen ha gått i stå numera, så varför inte satsa på en uppföljare? Nick Rivers räddar Afghanistan från undergång eller någonting ditåt - det måste väl vara en lika given kassasuccé som... eh... det här var på sin tid.
Resan bakom järnridån antar en mer intressant vändning för Nick i mötet med Hillary (”hon vars byst trotsar tyngdlagen" betyder det om ni inte visste det förut). Hon spelas av Lucy Gutteridge. Lucy vem? Ja, hon är en av de där ZAZ-brudarna som tydligen inte fick något lyft i karriären efter att ha registrerats som medbrottsling till trion. På kommentatorsspåret noteras ett mönster i detta - hon är inte den enda, ungefär som det brukas sägas om så kallade Bond-brudar, en myt som bara delvis håller vid en närmare granskning. Men Gutteridge kan ju ha sysslat mer med teater eller så... Hennes senaste noterade filmroll tilldrog sig 1993. I "Top Secret!” är hon i alla fall utmärkt som den rådjursögda, oskuldsfulla men världsvana dottern till en inspärrad vetenskapsman (Michael Gough, som inte har någon större roll, men fått en fantastisk replik rörande döda råttor och tampongfabriker på sin lott).
Omar Sharif är också med som brittisk agent och slåss med tyska soldater på ett tågtak i en prolog som hämtad ur en klassisk andra-världskrigsrysare, med reservation för en oväntad upplösning... Nej, ingenting löper smidigt efter någons uppgjorda planer i den här skrönan och det är möjligt att männen bakom den tycker att de själva inte hade full kontroll över händelseutvecklingen, eller att fantasin skenade iväg för långt med dem. Det hindrar inte att det ändå är en av 1980-talets nödvändigaste komedier. Med särskilda hälsningar från den duktiga kossan Daisy.
© Johan Lindahl
2007-06-16
DVD / Blu-ray
Paramount Home Entertainment skickar med kommentatorsspår där hela sex personer samsas om utrymmet vid mikrofonerna. Dessutom alternativa versioner av några scener som är rätt sevärda, faktiskt. Och så en trailer och storyboards.
Originaltitel: Top Secret!
Storbritannien, 1984
Regi: David Zucker Jim Abrahams Jerry Zucker
Med: Val Kilmer, Lucy Gutteridge, Christopher Villiers, Jeremy Kemp, Warren Clarke, Omar Sharif, Eddie Tagoe
Genre: Komedi, Krig
Teman: 80-talsvecka
Ingår i följande teman
