Uppdrag mord, säsong 1 (1993)
Inte bara Frank...
Är det här ännu en av dessa 'stilbildande' serier? Eller är det snarare så att alldeles för få ens försökt göra någonting lika bra? Den väletablerade regissören Barry Levinsons namn som producent kanske hjälpte till att sälja in en serie som inte strök medhårs när den inte behövde. Det handlar om mordroteln i Baltimore, alltså den mindre glamourösa grannstaden till Washington D.C.
-Vad har vi att komma med egentligen? Krabbkakor! Annars?
Så framstår Baltimore-bornas självbild i serien. Men människor mördar varandra även där. Ett säkert tecken på civilisation... Serien var aldrig den mest sedda i sitt slag, men för oss som fastnade i ett tidigt skede blev det snart omöjligt att slå sig lös från dess rent förhäxande gravitationskraft. Och när nu äntligen första säsongen kommer på DVD står den fortfarande stolt upp och stirrar sönder det mesta av aktuell TV-dramatik med sin förtärande blick, inte minst i skepnad av Frank Pembleton (André Braugher). Satt mittemot honom i ett förhörsrum med något att dölja skulle valfri Tarantino-skurk få problem att hålla huvudet kallt. Han gör alltså mer än bara fyller den obligatoriska Frank-kvoten i en amerikansk polis-TV-serie.
Inkörsporten till serien sker i samband med att nykomlingen Bayliss (Kyle Secor) kliver in genom dörren till det allra mest vördade departementet i kåren och paras ihop med den motvilligt samarbetande ensamvargen - ja, gissa vem? Omgående får de ett svårlöst brutalt mord på en ung flicka att lösa, något som sätter spår i Bayliss för resten av seriens alla säsonger. I ”Uppdrag mord" betonas afro-amerikanska poliser och karaktärer överhuvudtaget, vilket ska motsvara verklighetens befolkningssammansättning i Baltimore. Pembleton hör dit, så även Giardello, den respektingivande chefen för mordutredarna. Denne spelas av Yaphet Kotto (känd som James Bonds nemesis i "Leva och låta dö”) och talar också gärna om sina sicilianska rötter. Här har vi en äkta smältdegel.
Själva mordfallen är bara en del av kakan. Här läggs ofta lika mycket tid på vad som sägs i bilen på väg mellan fyndplatser och stationen. Konstapel Crosetti (Jon Polito) plågar ständigt partnern Lewis (Clark Johnson) med sina konspirationsteorier kring mordet på president Lincoln. Kay Howard (Melissa Leo) är under första säsongen ensam kvinna i gänget, något som analyseras djupare i ett avsnitt där samtliga snutar tvingas träffa en terapeut för personlighetsutvecklande samtal, något som inte alla är så entusiastiska över. Men särskilt Kay får tillfälle att förklara vad hennes arbetsuppgifter gör med världsbilden - och bilden av män. Hon jobbar ihop med Felton (Daniel Baldwin) som dras med äktenskapsproblem och med det vissa koncentrationsproblem.
Det här är en arbetsplats med komplett uppsättning personligheter där alla nöter mot varandra som kugghjul, till skillnad från dramer med en självklar huvudperson som allt liv roterar kring, ett eget solsystem som i, säg, ”House". Men mycket av det närgångna relationsskildrandet utgår från rotelns tvåmannateam och jag har inte ens hunnit till de två verkliga misantroperna, Bolander och Munch (Ned Beatty respektive Richard Belzer). De är verkligen inte särskilt lika varandra, men delar fallenheten för uppgivenhet kring mänsklighetens framtid.
- Mord är inte vad det en gång var, säger Bolander vid ett tillfälle, trött - som han oftast är, nyligen skild och medveten om att han är en medelmåtta i sitt värv.
Den drogliberale Munch kontrar gärna med subversiva anekdoter om sådant som hampans betydelse för USA:s historia. Och hans uppfattning om uppmuntran kan låta så här:
- Att hon går ut med dig är ett av livets stora mysterier, ihop med Israels förlorade stammar och den verkliga innebörden i ”Lucy in the sky with diamonds”.
Samarbetet mellan Pembleton och Bayliss är värt att lägga märke till från början, eftersom de under seriens lopp utmejslades till de två mest intressanta figurerna. Pembleton tillåter sig, sakta men märkbart, att släppa in den nye kollegan i delar av sin värld och kan plötsligt explodera i en föresläsning om hur alla bär mörka sidor inom sig och att alla är skyldiga till något.
- Dygd är inte dygd förrän den prövas.
Och med allt de möter i sitt jobb, så... Kan man verkligen mörda någon på grund av en penna? Och hur bemöter man den turistande familjen där mamman just mördats i ett rån som spårat ur? Här gästspelar Robin Williams som maken till mordoffret och påminner än en gång om att han kan så mycket mer än komik. Ett inte lika känt ansikte när hon dök upp i ett par avsnitt som en musikalisk servitris var Julianna Margulies, men några år senare öppnade ”Cityakuten" och då blev det ändring på det. Överhuvudtaget är det slående (särskilt som jag inte kunnat låta bli att se en del reprisavsnitt från kommande säsonger på nystartade Kanal 9) hur många bekanta nunor som dyker upp. Det vill säga, de har ofta blivit mer bekanta sedan dess och när jag såg dem första gången fanns det inte lika stor anledning att reagera med något ”Men vänta, det där är ju...". Ta Zeljko Ivanek, regelbundet intravande som åklagare Danvers. Numera syns han överallt, i allt från Lars von Trier-filmer till "24”.
Stilen då? Jo, serien hade sina egna små nycker som skilde sig från den samtida konkurrenten "På spaning i New York”; en del återkommande tjurrusande åkningar, men framförallt mycket, väldigt mycket av närgångna handkameravinklar. Inte minst i förhörsrumsscenerna - och de var många. Dessutom en tendens att ge snabba sekundrepriser av vissa nyckelrepliker för att förhöja närvarokänslan - det var i alla fall det som blev följden. Inga sådana knep verkade vara där för sin egen skull. Och idag är det inte sådana detaljer jag i första hand tänker på, utan personligheterna och den ständigt överhängande existentialismen.
Paul Attanasio låg bakom flera manus, liksom David Simon vars bok "Homicide: a Year on the Killing Streets" (byggd på verkliga fall) lagt grunden för serien till att börja med. Men flest avsnitt av alla skrev Tom Fontana och exempelvis Wikipedia menar att han mer än någon annan satte sin prägel på ”Uppdrag mord". Just Wikipedia bekräftar också något jag reagerade på ett par gånger; var det inte några hyfsat kända rockmusiker som fått låna ut sina ärofyllda namn till misstänkta brottslingar i serien? Jo, Layne Staley och Chris Novoselic i alla fall. Det kanske finns fler sådana performer-placeringar.
I Region 1-format (det vill säga Nordamerika) verkar alla säsonger finnas ute på DVD, men till Europa har hittills bara första omgången anlänt i förpackad form. Det är naturligtvis ett missförhållande i nivå med det globala militärindustriella komplexets bristande ansvarstagande för sin roll i miljöförstöringen, eller sammansättningen av Christer Björkmans nordiska expertpanel inför Schlager-EM nyligen... Alltså, mer mord, mer Pembleton och gärna mer extramaterial - snart. Jorden kan gå under imorgon.
© Johan Lindahl
2007-06-01
DVD / Blu-ray
Sade jag att mer extramaterial vore önskvärt? Det finns strikt talat inget alls i Noble Entertainments utgåva. Dessutom är omslagets avsnittsynopsis ibland förvirrad. Några episoder har helt enkelt blandats ihop. Och i alla fall i mitt exemplar hade slutet på ett av avsnitten något slags 'hack i skivan' och krånglade. Men att det här till slut givits ut förlåter trots allt ganska mycket.
Originaltitel: Homicide: Life on the Street, season 1
USA, 1993
Regi: Barry Levinson Martin Campbell mfl
Med: Richard Belzer, Andre Braugher, Yaphet Kotto, Kyle Secor, Melissa Leo, Clark Johnson, Daniel Baldwin, Ned Beatty, Jon Polito mfl
Genre: Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Snutserier
Ingår i följande teman
