Tideland (2005)

"He looks like a burrito"

"Tideland" uppfattades tydligen som så provocerande att Terry Gilliam fann sig nödgad att lägga med en introduktion om sina avsikter som kan ses innan filmen på DVD:n. Det är inga krångligheter han förklarar, det handlar om att se världen ur barns ögon och att barn är tuffare än man tror, men ord värda att bära med sig genom filmen - om inte annat för att göra den mer uthärdlig.

Jodelle Ferland är säkert ovanligt tuff för att vara barnskådis, slipat tänderna som hon har på "Silent Hill". Efter den stadens egenheter kanske inte knarkande föräldrar och de följande groteskerierna känns så enormt skräckinjagande. Här är hon förresten mycket bättre, när hon spelar ett teatraliskt barn snarare än teatraliskt spelar ett barn. Jeliza-Rose lever halvvägs inne i sagans värld mest hela tiden, inte alls olikt Ofelia i "Pans labyrint". "Alice i underlandet" läses också i filmen, så att tittaren inte ska känna sig smart om han eller hon drar paralleller till Jonathan Carrolls knasiga klassiker. Hennes bästa vänner är några dockhuvuden, men även dessa gör henne ibland besviken. Till fordom rockande farsan (Bridges) förbereder hon heroinsprutorna, så att han kan åka på "semester", utan att till synes reflektera över att det skulle vara något konstigt med det. Och ändå ska hennes tillvaro snart bli ännu mer knäpp, ännu mer opassande för ett barn. Likt underlands-Alice, för att konstatera det uppenbara, rör sig Jeliza-Rose genom allt mer bisarra händelser utan att chockeras och förvånas i den grad hon "borde".

Verkligheten är i Gilliams film, trots sköna åkningar över vackra fält, en eländig historia - något väl värt att fly ifrån. När morsan, en nästan oigenkännlig Jennifer Tilly, överdoserar på metadon (kan man det...?) flyr far och dotter till farmors hus. Farmor själv är inte där, när de väl anlänt efter en plågsam Greyhoundtrip, och det stora huset på prärien är övergivet och halvt sönderfallet. Snart nog är farsan också död, även om Jeliza-Rose är sen att inse fakta, och hon har bara dockhuvudena som sällskap. Tills hon träffar en svartklädd tant på en livslång krigsstig mot bin och hennes son, som de "skurit lite i hjärnan på" för att han inte ska få epileptiska anfall. Nu får han dem bara ibland. En ganska så fantastisk prestation av Brendan Fletcher för övrigt, jämförbar med Leonardo DiCaprios i "Gilbert Grape". Precis som Jeliza-Rose gör han världen lite till vad han vill att den ska vara. Huset de båda bor i känns som något ur "Motorsågsmassakern" och maten körs ut till dem enligt villkor som den tjuvkikande flickan inte riktigt förstår. De har också sitt eget lilla sätt att hålla döden i schack, eller "on hold". Underligt folk, som hade känts ganska hemma i andra säsongen av "Carnevale"

Provokationerna då? Ja, de inskränker sig inte till att lillflickan fixar kanyler. Några scener är riktiga magvändare, både tematiskt och visuellt. Bridges insats i filmen är till exempel inte över i och med hans karaktärs frånfälle. Den spirande kärlekshistorien är knappast av den sort man hoppas ska nå längre än till stadiet naiv lek.

I "Tideland" är Gilliam efter "Grimm"-fjantandet åter udda och djärv - med sina sneda kameravinklar, oväntade infall och ett ibland milt och ibland gravt vansinne redo att slinka in i handlingen. Det ligger en bok av Mitch Cullin i grunden men filmupplevelsen känns väldigt mycket just Gilliam. Men det är också en upplevelse som man inte riktigt vet hur man ska relatera till som tittare. Distributionsfördröjning och den nästan ekande bristen på helhjärtat positiva recensioner är symptom på detta - de flesta som rekommenderar den gör det med ett caveat eller en brasklapp och många avfärdar den på det brutalaste vis, vissa med äkta avsky. Det är modigt, men är det modigt på ett bra sätt? Det är vrickat, men kanske utan glimt i ögat. Vissa har upptäckt en svart humor att roas av i filmen, själv skrattade jag inte så mycket. Gilliam målar som alltid (eller som så ofta, i alla fall) upp en egen värld men är resan dit något man vill företa eller isåfall sedan minnas?

Och är recensioner fyllda av frågor ett slags svaghetstecken, eller kan man skylla på filmen?

Här kommer i alla fall ett bestämt konstaterande. Slutet känns på sitt (nu kommer det där ordet igen) provocerande vis både helt rätt och rätt så... fint.

© Anders Lindahl
2008-03-17

Originaltitel: Tideland
Kanada / Storbritannien, 2005
Regi: Terry Gilliam
Med: Jodelle Ferland, Jeff Bridges, Jennifer Tilly, Janet McTeer, Brendan Fletcher, m.fl.

Genre: Drama, Fantasy, Skräck
Svensk biopremiär: 2007-07-20

Sök