Simpsons - filmen (2007)
Ett långt och ganska kul avsnitt av serien
Jag har redan ondgjort mig i artikelform här på russin.nu över att "The Simpsons" numera är en blek kopia av världens bästa serie, men för den händelse att någon vettvilling skulle avfärda min halvljumma kritik av filmen med orden "han är ingen riktig fan" så, i korthet:
"Simpsonsfilmen", "Simpsons - filmen" (eller "Simpsons filmen", som jag med gnisslande tänder sett den benämnas) är en film som jag för ett decennium sedan hade sett fram emot med till extas gränsande upphetsning. När serien var rolig nog att knocka en till golvet och ändå trevlig nog att raskt hjälpa en på fötterna igen fanns det inget som kom i närheten. Tiden har gått och i år efter år har världens bästa serie frivilligt reducerat sig själv till en i mängden, vars enda claim to fame snart är antalet avsnitt.
Men hur är filmen då? Tja, helt okej underhållning för alla och envar.
Man skulle kunna klaga på att handlingen är ett hopkok av alla de vanligaste problemen och temana vi sett genom åren, men det är väl en del av poängen. Miljötemat från U2-avsnittet och treögdafisken-avsnittet, skilsmässohotet från... tja hälften av avsnitten och givetvis den klassiska Springfieldpöbeln. Homer ställer ånyo till det, inte bara för familjen utan för hela staden som vips har täckts av en gigantisk kupol, och måste ännu en gång övertyga Marge om att ge honom en ny chans. Lisa engagerar sig i viktiga saker och träffar Den Perfekta Killen. Bart hittar en ny fadersfigur. Och lite samtidskommentarer mitt i alltihopa. Alla nya och gamla karaktärer av någorlunda rang dyker upp, även om Dr Nick syns väldigt sent. Comic Book Guy, Smithers och Groundskeeper Willy tillhör de personliga favoriter som får alldeles för lite tid på duken, men att göra alla karaktärerna rättvisa är förstås en hopplös uppgift.
Grannen och sedan några år änklingen Ned Flanders har däremot fått en stor roll och denna gång har de valt att framställa honom i ganska trevlig dager. Han är ju ömsom slagpåse, ömsom förebild, med sin osvikliga tro och sin osjälviska präktighet - men här fokuserar man alltså på det positiva.
Mångfilmsysslaren Albert Brooks spelar Russ Cargill, ambitiös politiker som skickligt får president Schwarzenegger att godkänna hans drastiska planer. Så jätterolig är han kanske inte (Brooks har faktiskt inte en särskilt rolig röst) men han är förstås viktig för handlingen.
Annars är Homer den självklara huvudpersonen, ohöljt självisk och inkonsekvent och beväpnad med repliker som "det här är ditt livs värsta dag, HITTILLS". Han sätter inte bara katastrofbollen i rullning utan verkar omedvetet lägga ner all sin energi på att den ska ... ja, vad nu metaforiska bollar egentligen gör.
Det är egentligen föga mer än ett långt och högupplöst avsnitt av serien, med marginellt högre visuell ambition, och det hela skulle kunna inträffa ganska när som helst under seriens gång, i alla fall efter att Apu fått barn och rektorn Skinner blivit ihop med fröken Krabappel och när allt är över är vi ungefärligen tillbaka på ruta noll - särskilt i en stad med så kort minne som Springfield.
Så särdeles speciellt är det alltså inte - möjligen med undantag för Julie Kavners fina insats när Marge lämnar ett bandat meddelande åt maken - men givetvis bjuder Simpsons i långformat på en trevlig biostund. Det är till och med riktigt kul ibland! Kul nog att garva högt åt på en pressvisning i alla fall, vilket brukar vara en hyfsad barometer. Det finns en viss skärpa i flera av replikerna, en duglig dos infallsrikedom och framförallt en massa brutal slapstick - vilket brukar vara höjdpunkten i de nyare avsnitten.
Dessutom gillar jag hur Homer förklarar sin senaste dårskap, med att han "respekterar människor som tänker, men själv inte är en av dem". Ungefärligen...
© Anders Lindahl2007-07-26