Qué tan lejos (2006)

Lovande men inte längre, än...

Det här var en stor succé i hemlandet Ecuador i höstas. Stor. För en tid fick Hollywood maka på sig i multiplexen för en hembakt produktion som alla tycktes vilja se. En del reaktioner i pressen där var av typen 'vad kul med en inhemsk film som INTE handlar om gängvåld och marginaliserad storstadsungdom'. Och jag förstår dem, även om jag själv inte blev lika hänförd av helheten.

Premissen påminner om den mexikanska roadmovien ”Without a Trace” (insläppt på Göteborgs filmfest för några år sedan, för dem som till äventyrs sett den). Två unga damer, en turistande spanjorska och en ecuadoriansk student råkar sammanstråla på väg genom bergskedjan söderut i landet. Esperanza från Barcelona är världsvan, men har redan hunnit chockas av taxitaxan från flygplatsen till hotellet i ett träffsäkert meningsutbyte med chauffören kring prissättningar, levnadsstandard och de många ecuadorianska emigranter som samlats i Spanien de senaste åren.

På en buss mot Cuenca från huvudstaden Quito hamnar hon sedan bredvid "Tristeza” (betyder ungefär dysterhet), en studentska som ”är emot allt” och vill ta sig till landets tredje stad för att förhindra ett bröllop. På grund av en strejk blir bussen stående och de fortsätter genom att lifta eller gå, varvid de stöter på en man med ståtligt skägg, bärande på en urna med askan av en avliden anhörig. Han kallar sig Jesús, men varken damerna eller vi är säkra på att det är hans verkliga namn.

Många iakttagelser av skillnaderna mellan regionerna i landet och attityder bland befolkningens olika lager, liksom en bild av variationerna i landskap och vegetation. Men visuellt är det ändå inte så vidunderligt som vore möjligt. Jo, det är väl meningen. Det här ska ge en mer gråtrist vision av verkligheten i ett land som i filmen därför ofta framstår som folktomt och livlöst. Det är både en sann och väldigt begränsad beskrivning. Så här ödsligt kan det verka långt från centralorterna, men det är en av anledningarna till att filmen tappar fart och blir mer introvert än den behöver vara. Mest vänder den sig till ecuadorianerna själva, lanserad där som ”en film som får dig att ändra bilden av dig själv i spegeln”.

För oss andra kan den ge fingervisningar, antydningar om mentaliteten och ibland är den riktigt rolig. Men jag tror ändå att för många detaljer går utbölingar förbi; slanguttryck, dialektala distinktioner, samhällsklassdefinitioner och diskussioner om etnisk tillhörighet. Mestiser kontra 'indios', det vill säga mainstreamkulturen i motsats till dem som identifierar sig med sitt indianska ursprung är en sådan fråga. Uttrycken ger konnotationer som folket i landet själva omedelbart snappar upp och sedan kan tolka efter behag, men för utomstående är det för vagt utvecklat för att förklara något man inte redan tror sig veta. Dock, filmen bjöds i höstas in till Torontos internationella filmfestival och jag trodde att den kunde ha en chans även på Göteborgs dito - men så blev inte fallet.

För mig är ”Qué tan lejos” absolut mest intressant första hälften för att sedan börja upprepa sig och gå lite på fälgarna. Till sist verkar inte Tania Hermida veta riktigt hur hon ska avsluta alltihop. Hennes film dras också med en del tekniska tillkortakommanden; panoreringar med oskärpa som mest skapar vimmelkantighet ser inte konstnärliga ut i mina ögon i alla fall. Och ljudet är ibland obalanserat, särskilt i scener vid havet där dialogen nästan dränks i vågbruset. En längre scen i mörker på just en strand är även ett bildmässigt antiklimax. I stort sett är det tekniskt fungerande, men långtifrån briljerande. Det är en lovande debut (?) av Hermida, men ofärdig.

Titeln frågar ungefär ”Hur långt?” och hur långt kan filmen gå? Eller Tania Hermida i framtiden? Det finns potential här, men den är fortfarande i sitt embryo.

© Johan Lindahl
2007-04-10

Originaltitel: Qué tan lejos
Ecuador, 2006
Regi: Tania Hermida
Med: Cecilia Vallejo, Tania Martínez, Pancho Aguirre, Fausto Miño, Ricardo González

Genre: Drama

Sök