Giliap (1975)

Alla kan bättra sig

Det finns nog, i ärlighetens namn, goda skäl till att Roy Anderson sysselsatte sig med annat än långfilm mellan 1975 och den storslagna come-backen med "Sånger från andra våningen".

"Giliap" är nämligen ett ganska tafatt stycke film. Tafatt, och samtidigt gjort med en väldig pondus. Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara.

Till att börja med har jag svårt att urskilja en riktig berättelse i "Giliap". Visst, den handlar om "Giliap" (Berggren), som tar jobb som kypare på ett anrikt men konstigt hotell. Han träffar den vackra Anna (Seilitz) och den mystiske "Greven" (Andréason) som försöker dra in honom i skumma affärer. Ingen trivs på hotellet och alla hatar den diktatoriske chefen som rullstolsbunden åker omkring och fyller alla med skräck och självförakt. Chefen själv klamrar sig desperat fast vid Traditioner och intalar sig att han fortfarande är en viktig man i staden. Visst, visst.

Men hur berättas det? Uselt. Det krävs en nästan osannolik ansträngning av välvilja och övertolkning för att se något mönster i scenerna, i karaktärernas gärningar. Det är oerhört långsamma, ofta till synes orelaterade scener där välkomponerade bilder, ambitiös ljussättning och diskreta, stabila kameraåkningar verkar vara en ursäkt för att man egentligen inte får sig något annat till livs. Det är här jag kommer till pondusen. Med "uselt" menar jag förstås att det inte fungerar för en vanlig filmtittare, här finns ingen hjälp för tankarna, inget som verkligen fascinerar eller berör, utan på sitt höjd stoff för ett sarkastiskt hånleende eller i bästa fall lite medlidande. Men visst är det precis såhär Roy vill ha sin film. Om det finns något att beundra, förutom bilderna, är det modet och beslutsamheten i att så konsekvent göra det svårt för sig själv, och för andra. Att inte göra "En kärlekshistoria", del två, utan något helt annat.

Här ställer sig folk upp skriker upprört: "Det är för att du inte förstår!" Nej, exakt. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför Giliap är så totalt oförmögen att kommunicera, eller vad Greven egentligen menar med att de är samma sorts människor. Jag förstår tanken med att skildra människor som är fast i en instängd, kvävande tillvaro och att de har drömmar om något bättre, men jag förstår inte varför dessa människor envisas med att håna varandra och jag förstår inte vad deras drömmar består i. Jag förstår inte värdet med många av scenerna och hur de förhåller sig till och styrker den eventuella huvudhandlingen. Jag tycker inte att utslagen av Roy Andersons "speciella humor" här är så värst roande. Näe, öh, jag fattar nog inte liksom.

När man inte tillåts minsta inblick i karaktärernas inre blir de mera som djur på världens mest deprimerande zoo. De vill ut. Jaså ...?

"Giliap" är lite som "Heaven's Gate", på sätt och vis. Alldeles för dyr jämfört med intäkterna, alldeles för långsam, alldeles för självupptagen och vag. Och liksom "Heaven's Gate" gör slutet att man i viss mån förlåter och omvärderar de tidigare scenerna, men inte tillräckligt.

Finalen är, med tanke på hur oengagerad man tillåts bli tidigare, överraskande spännande. Man anar den kommande tragedin, men hoppas av någon anledning ändå på det bästa. Platsen, ett badhotell på hösten, är en fantastisk miljö och det känns som en oerhörd lättnad av få andas havsluft och se horisonten efter dessa instängda, dunkla hotellrum och barer. Men inte blir man gladare för det. Roy vill oss illa. Han kallar sig själv en i grunden optimistisk människa, men strävar här efter att göra oss andra till pessimister.

Se "Giliap" om du vill få en föraning om det bildspråk och den egensinnighet som resulterade i något riktigt bra tjugofem år senare. Se den om du vill bli ledsen. Se den om du, till skillnad från mig, tycker att det här är det bästa sättet att kritisera folkhemmet. Om du vill se en bra film, leta någon annanstans.

----

Trivia:
Annas kollega och rumskamrat på badhotellet i slutet spelas av ingen mindre än Pernilla August, fast det var innan hon gifte sig med Bille, och då hette hon Pernilla Wahlgren.

Trivia 2: Giliap är ju inte Berggrens riktiga namn i filmen utan ett kodnamn som han ges av Greven inför en kupp.

© Anders Lindahl
2001-05-07

Originaltitel: Giliap
Sverige, 1975
Regi: Roy Andersson
Med: Tommy Berggren, Mona Seilitz, Willie Andréason, Rainer Mieth, Erik Johansson

Genre: Drama
Hemmabio: 2007-04-18

Sök