G.I. Jane (1997)
Voffo gör ho på dette vise?
Vad gjorde Ridley Scott mellan sina stora, tidiga filmer ("Alien", "Blade Runner" ...) och sin stora sena film ("Gladiator")? Ovanligt snygga men till sin helhet ganska konventionella historier, ofta stadigt förankrade i vår verklighet och gärna med ett feministiskt tema. Som "G.I. Jane".
Vi har fått stifta bekantskap med USA:s försvarsmakts ytterligheter förr; stridspiloter i "Top Gun", ubåtskillar i "Jakten på Röd oktober" och så vidare. Det enda som skiljer "G.I. Jane" från den sortens grabbfilm är att den försöker profilera sig som en tjejfilm, om så bara genom att placera en kvinna i huvudrollen och låta henne genomgå den hårdaste militärutbildning de synbart galna filurerna i marinkåren lyckats fantisera ihop.
Att bli en Navy Seal är det tuffaste man kan bli. Michael Biehn har lärt oss det förut, och nu bekräftas det av Demi Moore. Varför hon gör det framgår inte riktigt, vilket väl är filmens största svaghet. Man lär aldrig känna den kvinnliga supersoldaten O'Neal, och det enda synliga skälet till hennes envishet är en 'vadslagning' på hög nivå där alla positioner inom USA:s försvar blir öppna för kvinnor om hon lyckas genomgå tre månaders helvetesträning utan att ge upp. Man ställer sig ungefär samma frågor om Demi, som måste ha tränat som en liten blå inför filmen, utstår en hel del och till och med rakar sitt huvud, för en film som egentligen inte sticker ut ur mängden på något sätt.
Som alltid med filmer om USA:s försvarsmakt känns det som något av en reklamfilm man bevittnar, som om marinkåren endast får skildras på film om den ställs i god dager. Visst, soldaterna får stryk och förnedras, men med de bästa av avsikter. De måste ju härdas för krig, och redan i själva filmen får vi bevis för både hur viktigt detta är och hur väl det fungerar. Lite rå, äkta verklighet, lite hjältemod, lite medaljer, kortfattade och robusta repliker fyllda av allvar och hjärta. Tänk "Heartbreak Ridge" med Viggo i Clintans roll, och med en tjej i laget. Inget omtumlande.
Det Politiska Rävspelet i bakgrunden, mellan främst Anne Bancroft och Daniel von Bargen, är väl ämnat att skapa ett extra spänningselement men känns nästan karikatyriskt till sin natur. Men det är kanske så det går till, och vad kan man förvänta sig av en kvinna som är gift med Mel Brooks och en man som 'föddes till att mörda hela världen' ("Lord of Illusions"). Lömska politiker, utan intressen utöver den egna karriären, spelar schack med människor, medan soldaterna ovetandes genomlider en utbildning som stundtals verkar farligare än de verkliga krig de tränas att utkämpa. Inget av det känns riktigt övertygande.
Nej, det här var inte alls den provokativa, udda film om krig och militärväsende den kanske ville vara. Det saknas både fascinerande personporträtt och fräscha idéer. Men Ridley är alltid Ridley, och helt ointressant är det inte. Och snyggt är det förstås. En tvåa.
© Anders Lindahl2000-06-12