The Gift (2000)
Raimis rörande rysare
Annie Wilsson är, som de flesta, både unik och väldigt vanlig. Att hon är synsk, ett arv efter mormodern, och brukar agera sierska och rådgivare åt många i stan är inte det viktigaste i hennes liv. Det är hennes tre söner, som hon uppfostrar ensam efter att hennes make dog för ett år sedan. Särskilt den äldste har svårt att handskas med förlusten, och kanske förvärras det av att Annie inte vill prata om det hela. Det är för jobbigt.
När rektorns (Kinnear) unga, snygga fru (Holmes) försvinner är det Annie som i en dröm får veta vad som hänt. Hon får inte alla ledtrådarna, för hennes förmåga att se framtiden och det förflutna är ganska opraktiskt konstruerad, men tillräckligt för att hjälpa polisen hitta liket i en damm hos en otrevlig buse, som dessutom ogillar Wilsson. Men vem gjorde det? Givetvis den man minst anar? Eller? Och så var det där med kärleken också.
Att Sam Raimi regisserar det här ganska långsamma rysardramat, med inslag av domstolsdrama och småstadsporträtt, kanske förvånar dem som mest känner till hans underbara "Evil Dead"-trilogi eller tok-action som "Snabbare än döden" och "Darkman". Men 1998 kom ju "En enkel plan" och visade att Raimi är betydligt mer mångsidig än till och med gamla fans som jag visste.
"The Gift" är kanske inte världens mest originella film, men den är inte dum alls. Egentligen är den nog en tvåa och en fyra samtidigt, vilket med enkel lekskolematematik resulterar i en trea.
Filmen är en tvåa vad gäller manuset. Hypnotiserad som jag var i början av det underbara fotot och den allmänna atmosfären i filmen märkte jag först inte hur historien sakta gled allt närmare det ganska vanliga, efter en fascinerande och tung inledning. Tio minuter in i filmen kände jag att det här nog kunde bli ett mindre mästerverk. Efter två timmar infinner sig känslan av att man bara sett ännu en helt okej film.
Nej det är faktiskt inte främst Billy Bob Thorntons manus som gör "The Gift" sevärd. Även om man hittar likheter med hans "Sling Blade", som den kärleksfullt kritiska betraktelsen över söderns småstäder, så är det här betydligt mer traditionellt. Jag hade väntat mig en mycket mer originell vinkling på temat clairvoyance än vad Billy Bob erbjuder här. I brist på en genialisk grundidé verkar han försöka kompensera med sidohistorier som alla vill ha ens uppmärksamhet, vilket sällan blir särskilt lyckat. "En enkel plan" var föredömligt spikrak i sitt tema, inget inkräktade på huvudhistorien, inget behövde göra det. Här spretar historien åt olika håll, som om den inte riktigt vet vad den helst vill berätta om.
Men filmkonst är mer än manuset, vad man än kan tycka om det. Sam Raimi behärskade ju sitt ganska vildsinta bildspråk i "En enkel plan", och även här letar man förgäves efter de halsbrytande kameraåkningar som fick mig att falla handlöst för "Evil Dead" för halva mitt liv sedan. Men fotot är å andra sidan ofta förstummande vackert, med sina dimmiga träsk och soliga gator och märkliga drömscenerier, och här finns en hel del visuell påhittighet. Några riktiga hoppa-till-scener bjuds det också på, ofta tillsammans med ljudeffekter som går rakt via skrämselnerven till räddcentrum i hjärnan. Effektivt, om än bara skrämmande för stunden. Att Christopher Young har skrivit musik som låter som en blandning av Thomas Newman och Carter Burwell gör inte saken sämre.
Resten av jobbet gör förstås skådespelarna, och de gör det förbaskat bra. Cate Blanchett är här den bästa ensamma mamman sedan Renée Zellweger i "Jerry Maguire". Hon är så bra att det inte finns mycket mer att säga om saken: allt hon gör i filmen andas äkthet. Imponerar stort gör också Giovanni Ribisi (ni vet, Phoebes konstiga lillebror i "Vänner"). Hans känslomässigt förvirrade bilmekaniker med en ångest han inte kan eller vill förstå skälet till är det stoff som Oscar-vinnande biroller är gjorda av. Keanu Reeves fungerar bra som svinaktig redneck och Greg Kinnear och Katie Holmes är kanske type-castade och ganska stereotypa, men jag ser inget skäl att klaga. Till och med småbarnen är bra.
Skådisarna och de andra arbetar alltså hårt på att få en att köpa historien och fångas av den, och lyckas nästan. Det var först efteråt som jag började känna mig alltmer kritisk till filmen, när jag gick igenom historien i huvudet och häpnade över dess brister. "The Gift" är nog helt och hållet en stämningsfilm. Om man är på rätt humor kan den sluka ens uppmärksamhet fullständigt. Om man inte fångas av atmosfären misstänker jag dock att den kan kännas rätt tråkig.
En trea blir det, till en ganska rörande och ibland otäck rysare. Men nästa gång tycker jag Raimi ska kolla lite närmare på manuset.
© Anders Lindahl
2001-06-14
Originaltitel: The Gift
USA, 2000
Regi: Sam Raimi
Med: Cate Blanchett, Katie Holmes, Keanu Reeves, Greg Kinnear, Giovanni Ribisi, Hilary Swank, Gary Cole
Genre: Drama, Skräck, Thriller
Relaterat ur russinbloggen
2000-10-10: Sam samlar talangerna
