Grind House: Death Proof (2007)
Jägaren blir jagad, tittaren blir trött
Det är en trösterik tanke att Tarantino säkert har väldigt roligt när han gör film. Han får hylla sina favoritfilmer, strössla generöst med fula ord, göra en liten roll själv och plocka in gamla kändisar - som Kurt Russell i det här fallet. (Sidney Poitier är dock inte med, bara hans kvinnliga nästannamne Sydney Poitier...)
Varför behövs en trösterik tanke?
För att att "Grind House: Death Proof" är tråkig.
Du tvivlar? Jo, det låter konstigt men om du frågar mig är det den enkla men dystra sanningen.
Tanken var ju att vi skulle få en helkväll i Robert Rodriguez och Tarantinos sällskap med två brutala B-filmer och några låtsastrailers från bland andra Eli Roth (som också har en biroll här). Men åtminstone i Sverige serveras huvudnumren endast som två separata filmer. Redan där har ju en stor del av poängen gått förlorad, men Quentins bidrag har större problem än så. Det är en längre version som går upp här än den som ingår i dubbelpresentationen, men det är inte något att hurra över. Kanske är det rentav det största problemet med filmen, den där extra halvtimmen av, gissningsvis, dialog...
Stilistiskt är det rätt; med 70-talsfonter, liderliga bildutsnitt och skräpiga hopp i filmen. Det djärvaste draget är väl att göra film som ser flera decennier gammal ut, men som faktiskt är i modern tid med mobiler och allt. Men om nu grejen är att göra skamlöst underhållande filmer utan några som helst budskap, varför tror han då att vi vill tillbringa 80 procent av speltiden lyssnandes till dialoger typ:
"Men du sa..."
"Men duuuuu sa..."
"Well, fuck, bitch, crap, honey, duuuuuuuu sa faktiskt..."
"Stuntman Mike" är en föredetting som numera får sina kickar genom att köra ihjäl folk i sin dödssäkra bil. Dödssäker på ett sätt för föraren, alltså, och i en annan betydelse för alla som hamnar i hans väg eller passagerarsäte. Russell trivs ganska bra i sin roll, som rymmer både ett par av de bättre dialogerna och lite oväntad humor.
Givetvis muckar han med helt fel gäng till slut och stöter på motstånd av en girl power-typ som ärligt talat redan känns lite uttjatad. Det är en veritabel hord av brudar som presenteras, i två omgångar och två delstater, och det känns meningslöst att beskriva dem närmare. Nya Zeeländskan Zoe Bell tål dock att nämnas. Hon spelar förfärligt, men det har sin förklaring. Hon är stuntman (eller heter det stuntkvinna) på riktigt, vilket visar sig i en av de få höjdpunkterna - en onekligen häftig och CGI-fri biljakt på slingrande vägar.
Det mesta är förstås uppbyggnad inför detta, men kunde man inte få lite roligare på vägen? Quentin, som en gång i tiden var riktigt bra på att skriva dialog, lägger fortfarande det mesta av krutet på ordutbyten. Krutet är numera blött och tämligen värdelöst, och vad har hänt med leendet? Var är humorn? Några garv finns det, men många uppenbara försök till skämt faller helt platt. Alla de där runda eller "farliga" orden som istället far i kaskader ur skådisarnas käftar känns mest som försäkringar mot anklagelser om att Tarantino skulle ha "tappat stinget". Tracie Thoms haranger mot slutet är rent pinsamma.
En annan galen grej är de oändligt långa presentationerna av brudarna - festandes, bilkörandes eller som sagt praaaaatandes. Små detaljer om deras personligheter, relationer och kunskaper portioneras ut, oavsett ifall det kommer ha någon som helst inverkan på historien eller ens är det minsta intressant. Jag har förstås inte sett alla Q:s inspirationskällor, men i de jag känner till (Death Race 2000, till exempel) slösas inte tiden bort på alls det viset. Vad det känns som är ren och skär utfyllnad. Den likaså evighetslånga lap-dansen är väl mer motiverad, med genren i åtanke.
Jag misstänker att den korta versionen är bättre. Jag misstänker också att Rodriguez bidrag "Planet Terror" kommer roa mig mer. Robert har ju faktiskt en äkta bakgrund i lågbudgetfilmen, till att börja med, och "Sin City" utklassar "Kill Bill" totalt. Jag misstänker vidare att jag redan skrivit för mycket om den här tråkiga filmen, och därmed gjort mig skyldig till exakt det jag fördömer Tarantino för och sätter därmed punkt lika abrupt som "Death Proof".
THE END
© Anders Lindahl
2007-05-31
DVD / Blu-ray
På första skivan av SF:s dubbeldiskare håller Tarantino ett stissigt men engagerat föredrag om klassiska biljakter och sina egna ambitioner.Hela skiva 2 ägnas åt mera extramaterial. Zoe Bell presenteras närmare och alla säger snälla saker om hennes insatser, varav de gällandes hennes stuntkunskaper är värda att ta på allvar. Hon verkar väldigt trevlig, dock.
De andra tjejerna får sin egen kortdokumentär, men viktigast är förstås Kurt och alla de ärrade stuntmännen och koordinatörerna som varit inblandade. Sammanlagt är det väl cirka en timme fakta som bjuds. En najs release, kort och gott, även om filmen inte blir markant bättre vid andra titten. Men synd att det bara finns dansk text till dokumentärerna (om det inte bara är en bugg i recensionskopian).
"Men veeeet ni vad jag sa dåååå?"
"Näe, vaddå?"
Ok, jag kanske inte brinner för den här filmen, men jag röker i alla fall för den.
Originaltitel: Grind House: Death Proof
USA, 2007
Regi: Quentin Tarantino
Med: Kurt Russell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Jordan Ladd, Sydney Tamiia Poitier, Tracie Thoms m.fl.
Genre: Action, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-06-01
Hemmabio: 2007-11-07
Relaterat: Grind House: Planet Terror (2007)
