Get Carter (2000)
Mjuktuff och snällgrym
Remakes. Är det som man kan misstänka: att alla idéer har använts, vilket resulterar i att alla filmer som görs nuförtiden antingen är officiella remakes, eller hopkok av gammalt? Inte vet jag, det är mycket nygammalt nu iallafall ...
1971 kom en hård och smutsig actionfilm med den lyckligtvis oefterliknelige Michael Caine, och nu försöker man djärvt flytta den framåt i tiden och västerut geografiskt, och sätter Stallone, den mest amerikanske av skådisar, i den hyperbrittiske Caines roll. Fast från början är det faktiskt en bok, av Ted Lewis. Bara så ni vet.
Jack Carter är en stor och stark kille som arbetar i Las Vegas med att "påminna folk om löften de glömt". I praktiken spöar han människor som står i skuld till hans chef, en kille vi aldrig får se, men vars röst är påfallande lik Tom Sizemores. När Jack får veta att hans bror dött i vad som påstås vara en bilolycka under inflytande av alkohol, åker han genast till Seattle, trots att han inte hälsat på brodern och dennes fru och dotter på evigheter. Jack är övertygad om att det ligger fuffens bakom, kanske mest för att hans yrkesbana gör att han lätt drar sådana slutsatser. Hans jakt efter sanningen för honom i en ganska irrande bana runt Seattle, och bit för bit kommer han mörka hemligheter på spåren. Samtidigt lyckas han vinna änkans och framförallt dotterns förtroende och omvärderar sin livsstil på kuppen.
Fint och hjärtevärmande? Nja, om det finns ett budskap i "Get Carter" är det väl samma som i "Death Wish" ungefär; vissa förtjänar att dö, och man kan vara en schyst kille även om man skipar blodig rättvisa utanför lagen. Carters instinktiva svar på det mesta är att slåss och hota, vilket påfallande ofta fungerar. Det här är alltså i grunden en hård actionfilm av den klassiska skolan, fast med oväntat stor tonvikt lagd på drama. Rachael Leigh Cook är väldigt bra som dottern, och det finns ett par lugna scener där hon och Carter pratar som är riktigt lyckade. Stallone kan, även om han efter första Rocky ägnat ungefär varannan film åt att försöka dölja sina skådespelartalanger.
Ensemblen är annars en ganska intressant mix av föredettingar och begåvade nykomlingar. Alan Cumming är som väntat både rolig och bra, utan att skämta sönder filmen. Han spelar ett datasnille som hamnat i dåligt sällskap och tror att hans pengar kan lösa alla problem. Michael Caine själv har en relativt stor roll, och det är komiskt nog han som får ta emot den mest citatvänliga tuffingreplik han själv levererar i originalet. Mickey Rourke är stygg, vilket passar honom, emedan han både ser slitnare och hårdare ut för varje år som går.
Som man kan vänta sig av en remake från MM-talet är det mycket yta. Skön (riktigt skön) musik, otraditionell klippning, ett ständigt uppsnabbande och nedsaktande av filmen, tänk Guy Ritchie fast allvarligare och lite långsammare. Ytan är dock inte bara en lek i redigeringen, man har jobbat på att bilderna, grundmaterialet, ska se bra ut innan man börjar trixa med det. Så "Get Carter" är snygg och relativt stilsäker. Även tempomässigt har den ett visst självförtroende; vågar sakta ner ganska rejält ibland för att sedan drämma till med häftiga biljakter och hårda nävar. På något sätt drar Kay ut på tiden så att de cirka 100 minuterna känns som mer, utan att det nödvändigtvis är något negativt.
Okej, vad har vi? Bitska one-liners, hämnd, biljakter, ett hippt formspråk, svängig musik, och så lite drama med tårar och allt. Och jag tycker nästan det funkar, faktiskt. Nästan.
[I spoilern får du veta varför det inte fungerar]
© Anders Lindahl
2001-07-24
Originaltitel: Get Carter
USA, 2000
Regi: Stephen T. Kay
Med: Sylvester Stallone, Miranda Richardson, Rachael Leigh Cook, Rhona Mitra, Alan Cumming, Michael Caine, Mickey Rourke
Genre: Action
