Seven Swords (2005)
Häftigt, men för många huvudpersoner
I "Seven Swords" är Tsui Hark tillbaka på hemmaplan, fantasyaction i gamla Kina. Förlagan är en Wuxia-roman och grundstoryn långt ifrån omvälvande och nyskapande.
De nya härskarna i landet förbjuder allt kampsportsutövande och ålägger överträdelser med dödsstraff. Dynasti och tid nämns faktiskt inte såvitt jag märkte, men törs man gissa på manchuerna? Det vore just likt dem att förbjuda kampsport i en martial arts-film.
Hur som helst, för att tillse att ingen fuskar tar de hjälp av bland annat ett stajlat gäng frilansande soldater under en märklig generals ledning - en boss av den där stillsamt besatta sorten som på ett ögonblicks infall kan dräpa en underlydande om denne skulle störa vid fel ögonblick. Den här skaran är faktiskt rätt underhållande att beskåda i all sin grymhet och underlighet. Med märkliga och tekniskt avancerade vapen röjer de hej vilt bland invånarna i en liten by och eftersom de får betalt per skalle drar de sig inte ens för att döda oskyldiga och barn. Längre bort finns en annan by, hem till den skönaste och stoltaste stridskonst och givetvis nästa logiska anhalt för den härjande armén. Ska de bli en samling nya offer, eller kanske de som kan sätta stopp för "Eldvindens" framfart?
En med västerländska mått kopiös massa potentiella huvudpersoner presenteras i ett huj och som vanligt får man hoppas att deras viktighetsrangordning ska framgå vad det lider. När några märkliga svärd dimper ner från luften och några supermänniskor dyker upp för att hjälpa till kan detta hopp kännas fåfängt. Har Tsui Hark än en gång lyckats överdosera personantalet på bekostnad av begriplighet (som i "Zu"-filmerna)?
Jo, lite så är det allt. Han jonglerar med för många personbollar och tappar några av dem, för att senare, när han hittat takten, leta upp dem och inkludera dem i trixandet som om ingenting hänt. Men med en så lång speltid som här hinner de flesta av dem bli mer än förbifladdrande namn och ansikten, törs jag påstå.
Snyggt är det ganska ordentligt. Det känns påkostat och är ofta riktigt häftigt. Man undrar ju om den stackars häst som kastas mot en flodbank mådde helt bra efteråt, men låt oss anta det och kalla även den scenen "häftig"... Stridsscenerna är generöst tilltagna i antal och längd och spektakulärt händelserika. Jag tycker sällan att Hark klarar av att hantera människor i sina filmer, han skriver sina karaktärer otydligt och regisserar dem inte mycket bättre, men det är sällan det är så lätt att ha överseende med det som här. "Seven Swords" röjer helt enkelt.
Dessutom finns det några fungerande dramabitar i det hela också. Den koreanska svärdsmannen som träffar en landsmaninna tillika före detta slavinna, till exempel.
Generalen i spetsen för de härjande Eldvindstrupperna hade kunnat bli en karikatyr med sina småfilosofiska funderingar och sina tonlöst skratt åt livets små ironier, men Sun Hong-Lei blåser rätt bra med liv i honom.
Donnie Yen som spelar den bistre fäktaren Chu Zhaonan är hyfsat känd både i Väst och Öst från bland annat "Shanghai Knights" och "Hero". Han har en pondus och markförankring som ger soliditet åt historien, och han är faktiskt inte ensam. Hark har anmärkingsvärt få komiska sidekicks i sin film, utan siktar faktiskt på en lite tyngre och ibland tragisk stämning med återhållsamt (snarare än stillsamt) skådespeleri. Det funkar. Hade han bara varit lite skickligare på att berätta sin historia och hantera de otaliga karaktärerna hade "Seven Swords" nästan kunnat bli en modern klassiker. Som det nu är blir filmen sevärd men ruvar på potential som inte används ordentligt.
Ett talande exempel är ett svek mot slutet av filmen. Hade man haft en bättre chans att bilda sig en uppfattning om förrädaren ifråga hade sveket landat med en hårdare duns.
Men, men... ibland tröttnar jag på att utpeka Harks brister och känner för att betona det positiva. Sådant finns det en hel del av i "Seven Swords".
© Anders Lindahl2007-03-10