Music and Lyrics (2007)

Smile!

- Inspiration är för amatörer.
Även i en riktig romcom (ja, den här filmen uppfyller alla kriterier för en sådan) brukar en och annan spydighet eller giftpil slinka igenom filtret. Egentligen är det snarast ett krav för att man inte ska drabbas av diabetiska symtom av all sötma. Men ”Music & Lyrics" är inte oväntat, främst och framförallt - söt.

Titeln är inte årets hittills fyndigaste, men kanske eftertexterna. Med sina avslöjande faktabubblor ovanpå en musikvideo i 1980-talsstil (för övrigt samma video som inleder allt) nästan garanteras att man lämnar salen fånigt småleende. Som om inte själva storyn vore nog. Hugh Grant spelar egentligen alltid Hugh Grant, sägs det ofta. Ett axiom. En vandringslegend? Då och då avviker han från mönstret med elakare, sliriga typer i ”Ett otroligt stort äventyr" eller Bridget Jones-duologin. Men ofta är han ju en velande men välmenande Leading Man på jakt efter stadigt sällskap, vilket brukar gå att uppnå i höjd med slutackordet. Och i ”Music & Lyrics" måste jag medge att han, nu om någonsin, gör sin HUGH GRANT med få eller inga detours från normen.

Men han har givetvis ett annat namn den här gången också: Alex, en föredetting (vilket han är fullt medveten om). En gång stjärna i 80-talsbandet Pop. Fanns det inte minst ett band som verkligen hette så på den tiden? Detta Pop skulle om det existerat, antagligen ha konkurrerat med Wham och A-ha (för att ta två namn som folk fortfarande minns - det finns ju många exempel på motsatsen). Nu, drygt 20 år senare, har han gjort någon sorts comeback utan pukor och basuner, med uppträdanden på tivoli, nostalgiaftnar och inbjudningar till boxningsmatcher på TV mot andra som en gång ”var någon”. Här passar filmmakarna på att droppa namn som Debbie Gibson, Billy Idol och några till. Så kul för dem.

Men när en av den nya marknadens hetaste namn vill ha en nyskriven låt av sin barndomsidol tvingas han höja ambitionsnivån. Cora Corman är kanske inte släkt med Roger, men ska föreställa en potentiell skräck för Shakira och möjligen Britney Spears (i och för sig redan utdömd som just föredetting av dem som vet sådant). Cora ger honom ett par dagar till deadline och panik uppstår. Texter är inte Alex starkaste sida (”en gång försökte jag rimma 'you and me' med 'autopsy'") men räddningen finns närmare än han anar. Sophie, den nyanlända blomvattnerskan från ensamheten (Drew Barrymore) råkar improvisera ihop några fraser när han övar och våndas i vardagsrummet. Hon anlitas - trots att hon spjärnar emot - och den tidigare textförfattarpartnern avpolletterar sig själv med himlande ögon. Till glädje även för Sophies syster som driver en dietmatskedja och givetvis är Alex-fanatiker sedan kriget.

Vad som sedan händer kan de flesta med genren bekanta individer förutsäga i grova drag och sammanfatta i ett par tre punkter på sina medhavda griffeltavlor. Men det blir en ganska trevlig liten film, trots allt. Eller tack vare det. I salongen fanns väl 92 procent kvinnor i olika åldrar och det ljudligaste skrattet hördes nog efter ett klimakterie-skämt. Be inte mig analysera varför. Annars småmös de nog mest, misstänker jag. Tjejfilm? Det skulle man väl kunna säga utan att förtjäna lynchning, men även för oss förhärdade pojkar finns det en del att sätta något slags värde på. Förutom alla seriösa aspekter - som vi av hävd sätter högst på agendan och som jag ska återkomma till - ståtar Drew med en röd urringad (och lånad) klänning i en scen på en restaurang. Och den unga Cora (filmdebuterande Haley Bennett civilt) gör sitt bästa för att elda upp omogna män i alla åldrar med sina krängande koreografiska övningar iförd täta svarta attribut med mycket hud emellan.

Hon ska framstå som både lite ofrivilligt komisk med sin vurm för österländskt mystiska åtbörder och ännu mer mystiska maträtter samtidigt som hon ska vara tidens Stora ungdomsidol. Ekvationen går inte riktigt ihop i alla ändar. Manusförfattarna har varit lite för bekväma för att göra hennes excentricitet intressant. Men filmen lyckas ändå med viss framgång kontrastera vulgärbilder av 80-talsestetik mot 2000-talets eklektiska postmodernism dragen till sin spets.

Jag letar lite för länge efter ett lyft i en film som puttrar på förnöjsamt, för att det här ska kännas som en ny "Fyra bröllop och en begravning". Men det kan i alla fall mäta sig med ”Notting Hill”. Det sägs en del om skapandets natur, skrivkramp och bristande självkänsla, samt om att inte förakta värdet i enkla konster som - pop. En bihistoria angående Sophies traumatiska samröre med en känd författare i ett tidigare liv kunde i sig ha blivit huvudsaken, om man roar sig med idén att byta plats på två trådar i samma nät, nysta ut mer av den ena och kapa delar av den andra. Men mysfaktorn hade väl inte blivit densamma...

Mest av allt är kanske ”Music & Lyrics" i sin nuvarande form en hyllning till det som så många drömmer om att åstadkomma; LÅTEN, den genialt enkla men ärligt menade och omedelbart anslående, den som ständigt riskerar att slukas i maskineriet (alltså musikbranschen), förpackas med överdriven beräkning och förlora sin själ. Det sägs inte direkt med någon slagkraftig satirisk udd, men åtminstone med ett hjärta bakom, i en film som alltså mest lyckas med att förlänga munnen. Även om Hugh litar lite för mycket på sin inneboende autopilot.

© Johan Lindahl
2007-03-21

Originaltitel: Music and Lyrics
USA, 2007
Regi: Marc Lawrence
Med: Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett, Brad Garrett, Kristen Johnston, Campbell Scott m.fl.

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2007-03-16

Sök