Blood Diamond (2006)
Blood Diamonds from Sierra Leone are forever
Lite som i fallet Rwanda kan väl uppmärksamheten på Sierra Leone klassas som "too little, too late", men bättre sent än aldrig får man väl ändå säga. Kanye Wests "Diamonds from Sierra Leone" om rapparblingbling och konfliktdiamanter har lämnat topplistorna men alldeles nyss såg jag Jon Stewarts "Daily Show" gästas av en före detta barnsoldat från Sierra Leone. Diamantindustrin är i försvarsställning och säger sig "välkomna" uppmärksamheten som riktas på ämnet eftersom "allt är bra nu", för att simplistiskt sammanfatta bland annat en Time-artikel i ämnet, publicerad just apropå filmen "Blood Diamond" som nu alltså letat sig hit.
Filmen, ja, den kan jag väl orda lite om när jag försökt ge sken av att vara både intresserad av och insatt i ämnet. Som fullständigt diamantlikgiltig har jag i och för sig aldrig förstått lockelsen i de sällsynta stenarna (särskilt som Stålmannen kan tillverka dem på några sekunder av en bit kol) men vissa måste ju tydligen ha dem för att visa att de är "något", och priset för att skörda dem kan vara högt.
Edward Zwick har gjort både "Den siste samurajen" och "Härom natten", två filmer vars enda egentliga gemensamma nämnare är att de är mycket bättre än de låter på papperet. "Blood Diamond", som låter som en pliktskyldig, politiskt korrekt rulle gjord för att visa att Hollywood tar sitt ansvar i "diamantfrågan" är förvisso lite uppbygglig och lite undervisande, men även denna är bättre än jag väntat mig.
I inbördeskrigets Sierra Leone möts cyniske, rhodesiske vitingen Danny (en svärande, brytande och överraskande hårdkokt DiCaprio), vackra och ganska välmenande men hårdhudade journalisten Maddy (Connelly) och så fiskaren Solomon (Djimon Hounsou) som får representera de civila offren i konflikten. Hans familj har splittrats och hans lilla son har blivit "värvad" till rebellstyrkorna där han med droger och propaganda snart gjorts lika livsfarlig som de andra tioåringarna. Honsous enda ess i rockärmen är den stora diamant han lyckats gömma under sin korta karriär som motvillig diamantletare. För här skördas diamanter under vapenhot för att finansiera rebellerna och hålla dem vid vapen.
När Danny råkar höra talas om den gömda stenen inleds ett slags samarbete. Förmögenhet till Danny, en son till Solomon, är tanken. Connelly, vars vägar korsar deras vid några tillfällen, har förstås en story att hämta, men ruvar också på lite moral och försöker till och med överföra en del av den på Danny - inte det lättaste med tanke på hans förflutna. Men kanske lyckas hon ändå... när en sådan skönhet säger saker om ansvar är det förstås lättare att lyssna. En oförutsägbar resa med intressanta möten på vägen leder slutligen till en svettig final full med viktiga beslut.
Tja, om det nu skulle finnas inslag av personlig förbättring i "Blood Diamond" tillsammans med allt det där Sanna och Viktiga så gör det ändå inte filmen till något torrt och mästrande. Till att börja med är det lite för spännande och energiskt för det, och cynismen som för det mesta tar överhanden alldeles för övertygande - representerad av uttryck som T.I.A. (This is Africa). Tidningsrubriker och förskräckande foton om systematiska stympningar (det var kung Leopolds belgare som satte trenden förklarar en person i filmen) får brutalt och rörligt liv och oskyldiga får sätta livet till en masse. Samtliga inblandade gör ett fint jobb och det hela är ett riktigt solitt bygge. De undersköna landskapspanoramerna sätter faktiskt pricken över i, istället för att bli vykort. När allt är sagt och gjort hänger det kvar scener och personer värda att minnas.
Det finns något gammalmodigt över "Blood Diamond", men det är definitivt inte mossigt. Med det sagt hade filmen kanske mått bra av att sluta lite tidigare, men om det är det mest negativa jag kan nämna om den får det nog ändå bli fyra russin.
© Anders Lindahl2007-03-04