Elizabeth (1998)

Grymheter och guldbrokad

Det var inte bättre förr. Möjligen var potentaterna lite mer elegant stylade än dagens motsvarigheter när de smidde sina ränker, men snällare var de inte. Kanske tur att de inte hade kärnvapen på 1500-talet för då hade väl ingen av oss nu levande sett dagens ljus.

Ett halvmillennium tillbaka härjas England av maktkamper, särskilt inom släkten efter kung Henrik VIII:s frånfälle. Katoliker står mot protestanter, med ständiga uppror och tronföljdsproblematik i en film jag återsett då och då med några års mellanrum och till slut rimligtvis borde skriva något om. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en av 1990-talets bästa filmer, oavsett vilka kriterier som gäller. Indiern Shekhar Kapur hade värmt upp med "Bandit Queen", som är ett eget litet storverk på något vis, innan han satte tänderna i det brittiska imperiets uppkomst. För när filmen inleds är nationen på knä, medan eftertexterna påminner oss om vad drottning Elizabeths regeringstid har fått för eftermäle - en gyllene era.

Innan dess hann hon vara en prinsessa hårsmånen från halshuggning eller annan effektiv avlivning, men den instabila halvsystern Mary sätter aldrig sin avgörande signatur på en sådan förödande order och Elizabeth, 'oäktingen', med möjliga protestantiska böjelser klarar sig ifrån domen för statsförräderi. I stället får hon ta över tronen, men har flera inflytelserika gestalter emot sig från scratch, inte minst hertigen av Norfolk, en hårding som vill bevara landet katolskt och spelas magnifikt av Christopher Eccleston.

Men drottningen skaffar sig snabbt en hantlangare i samma liga. Han har den rätta rutinen, cynismen och handlingskraften och heter Walsingham. Här ser vi Geoffrey Rush på sitt allra slugaste humör och han är otvivelaktigt rent...magnifik, men jag ska försöka variera komplimangerna i fortsättningen. Cate Blanchett i huvudrollen är i förbigående sagt inget annat än briljant, hon med. Hon ska visa både nervpress, kamp med samvetet, humor och orubblig övertygelse i en personlig resa om en kvinna som blev något annat än hon tänkt sig, antar jag, men anpassade sig efter tidens krav och tvingade andra att anpassa sig efter henne när hon väl fick chansen.

Joseph Fiennes gör, liksom i "Shakespeare in Love”, en passionerad man med ett skenäktenskap i bakgrunden. Hans Lord Dudley är Elizabeths älskare i början, men har svårt att acceptera att inte vara vid hennes sida lika självklart som förr när hon får makten. Alla här är, eller blir, i någon mån korrumperade. Att makten har den effekten är ju ett axiom gammalt som gatlopp och den här filmen är fast besluten att beskriva kretsloppet och vad som krävs; mod, risktagande, offer, rent ränksmideri och så lite tur på sin sida. Första gången förvånades jag över den dova, ödesmättade stämningen eftersom jag förväntat mig ett glassigare kostymdrama. Ståtligt är det , men framförallt grymt och med ett farligt framåtdriv. "Elizabeth” har åldrats med stil (OK, den är inte tio år än, men jag kan tänka mig många filmer som möglat snabbare än så, även om de sett fräscha ut vid nedkomsten).

Sedan ger sådan här filmer, eller TV-serier som ”Jag, Claudius” eller ”Rome”, för att ta några exempel ur högen, perspektiv på historien. De ger inga illusioner om hur världen egentligen styrs. Det verkar ha fungerat ungefär likadant överallt och alltid, mer eller mindre... Om vi inte just nu är inne i en extremt kritiskt granskande period när vi väljer att svartmåla det som tidigare kanske gällt som idylliska idealbilder att drömma sig tillbaka till. Det är ju alltid lättare att vara efterklok än att se vad som händer mitt framför en, bland annat för att så mycket sker bakom lyckta dörrar och vi inte förstår sammanhangen förrän långt senare. Å andra sidan är vi samtidigt inne i en period när många filmer ändå försöker åskådliggöra det som händer just nu utan omskrivningar. Men jag gillar ändå historiska filmer som ger, jag upprepar mig men står för det, perspektiv. Bilden som förmedlas är både bister och balanserande. Det finns saker vi kan påverka här och nu, annat som ligger utanför den ramen och vi måste helt enkelt acceptera det.

Från filosoferande till kalla fakta och namedropping; fotbollsstjärnan Eric Cantona har en liten men ändå inte försumbar biroll som fransk diplomat. Ryktesvis var ett par av de andra skådepelare (Eccleston exempelvis) Manchester United-supportrar och ville ha med honom. Dessutom kan man se nuvarande James Bond, det vill säga, Daniel Craig som en hårdhänt och spionerande munk i några scener. Och, som av en händelse, sägs det nu att Shekhar Kapur samlat ihop sig och en del av samma gäng för en uppföljare om den elisabetanska eran, kallad just "The Golden Age”.

© Johan Lindahl
2007-02-24

Originaltitel: Elizabeth
Storbritannien, 1998
Regi: Shekhar Kapur
Med: Cate Blanchett, Geoffrey Rush, Christopher Eccleston, Joseph Fiennes, Fanny Ardant, Eric Cantona mfl

Genre: Drama, Historia

Sök