I sanningens spår (2004)
Firad fotograf förföljs av det förflutna
Nästan-Pulitzerprisvinnaren Paul återvänder till den nyzeeländska småstad där han växte upp, för sin fars begravning efter flera år som reporter/fotograf på farofyllda fält. Han blir kvar längre än planerat och börjar vikariera på den lokala skolan. En av eleverna, en egensinning tjej med kreativa drömmar, intresserar sig för vem han är, bygdens förlorade son, och prövar att närma sig via en intervju. Det går trögt i början, men efterhand släpper han lite på spärrarna. Samtidigt minns han sig tillbaka, till tiden då han upptäckte sin fars hemliga gömställe med dess bibliotek och kartotek. Där någonstans kanske hans tankar på ett liv bortom det hemvana väcktes - och vad har det i så fall gett honom?
Återvändaren är en regelbunden filmtyp, besläktad med främlingen som rider in i stan. Den som varit borta välkomnas ofta hem, men med dubbla känslor. Han är ju inte riktigt längre som folk... Det duger ju till exempel inte att komma hem med dryg brittisk accent och rätta polischefens uttal av franska författare.
- Camus, not ”canoes”...
Celia, den unga flickan med poetisk läggning och lite sociala anpassningsproblem, försvinner plötsligt. Och det är egentligen då som filmen själv börjar öppna sig och rulla upp vad som hänt sedan Paul kom tillbaka - och vad som hände innan han en gång for därifrån. Celia och Paul har byggt upp en relation, men vad består den i och vad kan de ha gemensamt?
Filmen verkar en aningen tveksam till sitt eget syfte i någon halvtimme, men tätnar sedan successivt och effektivt. Egentligen är nog regissören främst ute efter att spegla ett tillstånd, ett permanent stämningsläge, medan den pendlar fram och tillbaka mellan vad som hänt före och efter försvinnandet. Men det blir allt mer fungerande även som thriller.
Avslutningen är invecklad och river upp allt utom golvbräderna i de ärvda familjefastigheterna, eller möjligen dem också i processen. Den spända relationen mellan bröderna Andrew och Paul beror på deras respektive förhållanden till sina föräldrar (nu båda döda) och exakt hur 'the sins our fathers' stämplat de efterlevande, det är bra mycket mer intrikat än filmen låter ana under uppbyggnadsfasen.
Det blir ödesmättat och rent förkrossande till slut i en film som kan tjäna på att ses om (vilket jag inte gjort än), med en Matthew Macfadyen i en huvudroll snarast polärt motsatt till hans högdragne Mr Darcy i senaste versionen av "Stolthet och fördom". Eller kanske inte. Båda figurerna är tillknäppta, emotionellt hämmade, men någonstans ändå samvetsgranna bakom fasaden, vare sig det handlar om en blåblodig potentat eller publicistisk blodhund. Paul har uppenbarligen flytt från någonting och sedan sett alldeles för mycket ondska på andra kontinenter innan han måste konfrontera sitt eget förflutna och sina egna (undermedvetna?) motiv till karriärvalet. Emily Barclay som spelar Celia måste också vara någon form av naturkraft. Jag har inte sett något annat där hon medverkat, men senast var det i ”Suburban Mayhem”, visad på Göteborgs filmfestival häromveckan.
Life hurts. Och ”I sanningens spår” tar inga enkla vägar ut. Det är en sorts film som jag tycker mig ha sett flera gånger förr. DVD-omslaget jämför glatt med "Mystic River” och ”Pianot" och det är faktiskt inte så dumma referenser. Det gäller att hitta sin egen röst, dock, och ha något nytt att tillföra. Här finns ett tonfall som inte skvallrar om om exakt vad som kommer att hända och därför blir det spännande på åtminstone två plan; vad hände - och varför? Det stannar vid tre russin tillsvidare, men definitivt med mer guldkant än sorgkant, ämnet till trots.
© Johan Lindahl2007-02-19
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Skivan från Noble Entertainment bjuder på några glimtar bakom kulisserna, men det är inte särskilt upphetsande eller avslöjande. Dessutom finns en trailer, som jag rekommenderar att INTE se före filmen, om man vill behålla mer av oförutsägbarheten.