Closet Land (1991)

Elakt spel i experimentell budskapsfilm

- Jag litar inte på ensamma människor. Livets eviga betraktare...
En tillbakadragen barnboksförfattarinna grips en natt och förs till ett kallt, ödsligt rum med marmorpelare där hon ställs inför en civilklädd men inte mindre skrämmande förhörsledare för att "söka sanningen tillsammans". Myndigheter begår ju inga misstag och hennes harmlösa berättelser kan antas innehålla dolda subversiva budskap. Kafka hade inte så roligt han heller, som psalmisten säger.

Stötestenen är ”Closet Land", hennes senaste saga, som misstänks bjuda på någon form av 'subliminal indoktrinering' som bonus. Barn är ju de som är mest mottagliga för påverkan, menar utfrågaren och inleder ett slugt, sadistiskt spel där han själv givetvis bara är en kugge i maskineriet och i viss mån ett offer.
- De bevakar mig också.
Med hjälp av rollspel, röstförvrängningar, ögonbindel med mera gör han sitt bästa för att skapa största möjliga förvirring. Ämnet känns igen från Roman Polanskis ”Döden och flickan” eller den dystra 70-talaren "Nattportieren". Hot och manipulationer används på så många nivåer. Som när förhörsledaren antyder att mer fysiskt plågsamma grepp kan tas i bruk, eller inte. Det värsta är att inte veta.
- Det är spänningen, inte smärtan, som driver dig till vansinne.

Främsta inspirationskällan här är inte självklar. Det kan vara vittnesmål från verkliga diktaturer i gamla östblocket, Asien eller Sydamerika. Eller någon framtidsvision från litteratur av Orwell eller Huxley, som ju i sin tur byggt sina mardrömmar på historiska exempel. Men det handlar också om vad upplevelser i barndomen bildar för mekanismer och om att inte vilja veta allt, att förtränga svåra trauman. Formen är det klaustrofobiska kammardramat, men plötsligt kan tecknade sekvenser bryta in och vi lämnar det kala rummet för en stund. Garderoben som flyktväg kan ge vaga "Narnia"-vibrationer, men filmen riktar sig absolut inte till barn. Kanske reduceras effekten ibland att regissören vill säga för mycket på en gång och en del kritiker har mer eller mindre gråtit blod över filmen. Maltin-guiden är inte riktigt lika grym, men liknar resultatet vid en pjäs som inte var mogen att uppföras, samtidigt som skådespelarna gör vad de kan efter omständigheterna.

Och det gör de verkligen. De är i stort sett bara två; Rickman och Stowe. De kommer in efter en start med flera minuter i mörker följt av ett bländande vitt ljus. På ett sätt är filmen minimalistisk, men inte direkt ortodox. Förutom de nämnda animationerna är musikmattan rent mullrande ibland, men inte hela vägen. Det är för övrigt Philip Glass som skapat den. Regissören Radha Bharadwaj vet jag inte mycket om. Tror att det är en kvinna, möjligen med teaterskolning och ganska säkert med engagemang i människorättsfrågor. Filmen slutar med citat från Amnesty och Gandhi, vilket säger en del om syftet med filmen. En film som faktiskt är producerad av Ron Howard och Brian Grazer och som gör ganska mycket med ganska små medel, trots allt. Och som ställer ännu en fråga att suga på efteråt, tyvärr inte lika lätt att repetera kärnfullt på svenska:
- How do you shut a mind?

© Johan Lindahl
2007-02-15

Originaltitel: Closet Land
USA, 1991
Regi: Radha Bharadwaj
Med: Madeleine Stowe, Alan Rickman

Genre: Drama, Thriller

Sök