Frida (2002)
Rättframt och övertygande
Dagen till ära värmde jag upp med en mexikansk lunch. Enchiladas, burritos, patatas fritas, guacamole och lite till på samma tallrik. Inte alls illa för att vara tillrett på några minuter. Hettan fanns där och smakrikedomen. Om det är något vi förknippar med Mexiko så är det väl mat, före sombreros, Subcomandante Marcos och möjligen fotboll. Eller varför inte Salma Hayek, landets mest kända filmexport i modern tid.
Hon har kommit en bit på väg från "Desperado" till sitt Eldorado. Eller i varje fall förverkligat ett av sina drömprojekt. Idén att göra en film om sin landsmaninna, konstnärsikonen Kahlo, har hon nämnt i intervjuer i åratal, tycks det mig. När det till slut blev av är produktionen förmodligen drabbad av en del kompromisser, men ändå känns det någonstans rättframt och ganska övertygande.
För att ta ett av mest potentiellt problematiska områdena direkt: Filmen är gjord på engelska i stället för spanska, vilket kunde vara ett skäl att ta fram yxan och klaga på Hollywoodisering - och sedan inte komma längre i sin kritik. Det är visserligen en aning kufiskt, kan inte vara annat, med skådespelare mestadels från anglofila världen visande upp sin pikanta hispanic-accent, men sett till de förutsättningarna fungerar det ändå förvånansvärt väl. Dels på grund av att de behärskar det tungomål de talar - det blir oftast mest krystat med produktioner där en hel internationell främlingslegion hankar sig fram på halvdan engelska. Dels bryter de i den här filmen med, ska vi säga stil. Salma Hayek är ju trots allt mexikanska och låter ungefär som vanligt. Alfred Molina har övat på diverse accenter förr, i filmer som "Familjen Perez", "Inte utan min dotter" och "Chocolat". I den sistnämnda var han moralens självutnämnde väktare på jakt efter syndare att krossa. Här står han för synden själv, i rollen som Diego Rivera. Han är en kraftfull gestalt men tar inte över filmen. Den börjar och slutar med Frida Kahlo, i en säng under sin sista tid i sitt relativt korta liv som kantades av tragedier.
Salma Hayek genomgår ett mindre förvandlingsnummer från skolflicka i uniform till sliten medelåldring, svårt handikappad och fastnaglad i en korsett för att kroppen ska hålla ihop. Att den verkliga Frida sannolikt inte var lika snygg får väl de som orkar fortsätta gnissla tänder över. En bussolycka i ungdomen orsakade kroniska smärtor men viljestyrkan verkar det inte ha varit något fel på.
- Jag ska bli en självständig krympling, säger hon i filmen till sin far, när det fortfarande är tveksamt om hon ska kunna gå för egen maskin igen och familjens ekonomi ligger i ruiner efter alla sjukhusräkningar. Fadern är genomgående ett stöd och hennes förtrogne, om man får tro den här versionen. Själv född som tysk jude är han mer förstående än hennes mor när Frida väljer att att gifta sig med ateisten, kommunisten och kvinnotjusaren Rivera, landets kanske mest kände konstnär.
Modern har goda skäl att oroa sig. Rivera förklarar att han visst tror på äktenskapet, han har ju redan två bakom sig. Varför de tagit slut är inte svårt att räkna ut.
- Jag är fysiskt oförmögen till trohet. En läkare har konstaterat det, förklarar han öppenhjärtigt för sin blivande brud som i stället kräver lojalitet. Vad skillnaden är förstår man faktiskt efter någon timme. Det finns olika grader av svek.
Äktenskapet blir turbulent, vilket det inte hymlas med här. Jag vet inte tillräckligt om Frida Kahlo för att avgöra hur eventuellt tillrättalagt hennes liv beskrivs här. Men i många stycken framskymtar en väldigt frigjord värld, i alla fall i de konstkretsar paret rör sig i. Redan i en tidig scen finns en lesbisk laddning och medan Diego rumlar runt med sina modeller och andra attraktiva kvinnor som kommer i hans väg, tröstar sig Frida med både män och kvinnor. Hennes relation till Diegos exfru, spelad av Valeria Golino, är också intressant att följa. Spelet påminner lite grann om det mellan fruarna till den rike mannen i "Den röda lyktan".
Filmen ger också en bild av det politiska klimatet i Mexiko under tiden mellan världskrigen. Artisterna är i regel vänstervridna, men Rivera anklagas för att liera sig med makten när han säljer sina tjänster åt de som kan betala. Vem är mest radikal och vilket pris får en revolution ha? Det är frågor som får blodet att koka över och barer att demoleras i filmen. När Frida följer med Diego till USA blir konflikten mellan ideal och kapital ställd på sin spets. (Kanske kan man läsa in något av filmkonstnärernas kluvenhet inför miljonrullningen i branschen och USA:s kulturella dominans i undertexten där. Det är svårt att låta bli, i tider som dessa...).
Så småningom kommer även den socialistiske dissidenten Leo Trotskij in i parets liv, på flykt undan Stalins utrensningar. Det skapar i sin tur nya spänningar.
Regissören Julie Taymor har bildsinne. Det märktes redan i den chockartat måleriska filmversionen av "Titus", en Shakespeare-pjäs med så bloddrypande inslag att det mesta i samma genre bleknar vid en en jämförelse. Taymor ser också till att berika berättandet i Frida med bilder av den konst som huvudpersonen trots allt hann med att skapa mellan alla kriser, eller snarare under alla sina svåra stunder. Det finns flera ögonfägnande övergångar mellan stillbilder av konstverk och det rörliga bildberättandet, surrealistiska skälvningar som bryter av och knyter ihop. Där inser man också betydelsen av Kahlos starka, sorgliga och ofta rent makabra bilder som direkt eller indirekt formats av olyckan. Men där kommer även en burlesk humor in, nästan Pythonsk i sina stunder. Färgfyrverkerier blandas med gråskalor, enkla teckningar med övermättade målningar, huvudpersonerna själva går ut och in i sina verk och förflyttas samtidigt från ett händelseförlopp till ett annat. Det är spännande och faktiskt det som verkligen lyfter helheten över det förväntade, välgjorda till det riktigt minnesvärda.
Tack vare det och en övertygande miljöskildring mitt i rollistans stjärngalleri (kryddat med cameos av Antonio Banderas, Edward Norton och Saffron Burrows) känns filmen mycket mer latinamerikansk än, säg, "Andarnas hus" eller andra storfilmer som tillkommit under jämförbara förutsättningar. Roger Rees (som Fridas far Guillermo) och Geoffrey Rush (som Trotskij) är svåra att känna igen och glider in i sina roller nästan lika ledigt som Hayek och Molina.
Salma Hayek verkar för många mest förknippad med romantiska komedier. Jag får rådbråka mig själv för att minnas om jag sett just den sidan särskilt ofta. Snarare har jag nog undvikit de riktiga sockervaddarna i hennes repertoar (ungefär som jag gjort med Jennifer Lopez, som också varit intresserad av att göra Frida). Däremellan har hon gjort inhopp i skruvade historier som "Dogma" och "Hotel". Med eller utan så avancerade sminkjobb som här borde hon kunna fortsätta på den inslagna vägen in i mer magisk realism. Buena suerte, guapa.
© Johan Lindahl
2003-01-03
Originaltitel: Frida
USA/Kanada 2002, 2002
Regi: Julie Taymor
Med: Salma Hayek, Alfred Molina, Valeria Golino, Ashley Judd, Mía Maestro, Roger Rees, Geoffrey Rush, Patricia Reyes Spíndola
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2002-12-25
Teman: Konst på film
Ingår i följande teman
