Goya's Ghosts (2006)
Stellan snackar goja medan Europa brinner
Filmer om framtiden kan ofta vara en ursäkt att kommentera nuet (aktuellt exempel: "Children of Men"). Ibland fungerar historiska dramer på samma sätt. I Milos Formans senaste verk ser först yttrandefriheten ut att vara på tapeten, som i hans tidigare film om pornografen Larry Flynt. Men sedan poängteras andra saker som gör att associationer till Irak och kriget mot terrorismen inte känns hiskligt övertolkande.
Kan bekännelser framtvingade under tortyr ha ett bevisvärde? Forman funderar och lyckas illustrera frågan på ett rent komiskt vis när han inte huserar i mörka fängelsehålor och hamrar in hur intoleransen visar sig från sin mest extrema sida. När nya idéströmningar kolliderar med de gamla och fransmännen efter sin revolution tränger in i Spanien, då utlovas deras soldater en lätt seger, att de ska hälsas av jublande folkmassor och därefter sprida frihetens ideal till de förstockade och de förtryckta.
Och historien har några vändningar här. Filmen ska alltså handla om målaren Goya och hans spöken. Vilka är de och är han huvudpersonen egentligen? Jag tror det är viktigare vad filmen handlar om än vem. För Francisco Goya (spelad av Stellan Scarface, förlåt Skarsgård) är framförallt betraktaren, avbildaren av allt från kungafamiljen till allsköns elände. Han har bland annat målat ett porträtt av en prästman (Javier Bardem) med stark ställning i den mäktiga katolska hierarkin och inblandad i den inkvisition som fortfarande tillämpas i Spanien år 1792. En av Goyas modeller (Natalie Portman) fängslas av samma inkvisition och hennes far lurar, med Goyas omedvetna hjälp, prällen i en fälla för att få ut sin dotter. Men det finns herrar högre upp som beslutar...
Ett hopp 15 år framåt skulle inte vara bryskt i alla filmer, men här verkar det först nästan brutalt och klipper av det jag trodde var den etablerade konflikten. Så dags har norra grannen Frankrike anammat mer fritänkande och kapat kungens huvud hemmavid. Nu står spanjorerna på tur att få andas samma friska luft, vare sig de vill eller inte.
Katolska kyrkan svajar i blåsten och det kanske inte sörjs, framförallt inte av dem som har släkt och vänner inlåsta för kätteri (vilket inkluderar till exempel utövande av judendom, protestantism eller andra häxkonster). Men fransoserna uppfattas ändå som inkräktare och deras fotfolk är inte garanterat mer gentlemannamässiga mot civilt folk än andra beväpnade män i denna turbulenta tid.
Många av de här omvälvande händelserna skildras i och för sig rapsodiskt, men det är mäktigt och effektivt. Filmen pumpar på med blod, svett och tårar till svidande vackra musikaliska salvor och det lyfter rent dramatiskt i alla fall. Att beskriva mer av handlingen känns lite lagom kriminellt mot dem som inte sett filmen (och tänkt göra det). Hur den framstår är mer intressant; rejäl och ibland riktigt rörande. Natalie Portman får faktiskt göra två roller och det kan distrahera men är ändå inte helt ologiskt. Engelska är inte riktigt Javier Bardems favoritspråk, men han har nog övat en del sedan ”The Dancer Upstairs” trots allt. Stellan kanske inte BLIR Goya rakt ut i fingerspetsarna och Randy Quaid kanske inte är den förste man tänker sig som en kejsare, men på något sätt så tar den här filmen tag ändå och ruskar om. Det känns inte "Gökboet"- eller "Amadeus"-klassiskt så där omedelbart om Forman den här gången. Men det är dramatiskt och just...rejält.
Och gamle pålitlige Michael Lonsdale (ibland känd som Michel) är absolut vedervärdigt rätt som slug kardinalstyp.
© Johan Lindahl
2007-02-05
Originaltitel: Goya's Ghosts
Spanien, 2006
Regi: Milos Forman
Med: Stellan Skarsgård, Javier Bardem, Natalie Portman, Randy Quaid, Michael Lonsdale, Blanca Portillo
Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2007-04-04
Teman: GFF2007 Konst på film
Relaterade artiklar
På seans med Zaentz
Ingår i följande teman
