Bamako (2006)
Långdragen lektion
På en afrikansk bakgård, i Mali närmare bestämt, har snillena samlats för att spekulera. En tribunal har anordnats. Jury, målsägande och vittnen ingår. Men målet kan verka lite väl abstrakt. De anklagade är Världsbanken, Internationella Valutafonden och andra transnationella institutioner. Beror afrikanska länders bestående fattigdom på skuldfällor mer än allt annat, eller har de sig själva att skylla?
Argumenten från inbjudna vittnen granskas och omformuleras av tränade talare, medan kameran då och då ger sig iväg på en sväng i grannskapet för att se vad som händer bland 'vanligt folk'.
- Ansiktena hos människor som talar intresserar mig inte. Jag föredrar de döda. De är sannare, säger en fotograf som samtalar med en landsman på en bänk.
En del visuella meditationer över naturmotiv flankerar också debatten som omväxling. En kvinna knegar på som nattklubbssångerska och får sjunga ett par gånger. Och plötsligt infogas en film i filmen; "Death in Timbuktu", en variant på västern där onda män rider in i stan och öppnar eld mot allt som rör sig, men stöter på patrull från... Danny Glover!
Ändå är det här väldigt otillfredsställande som drama. Det är mer som en social stillbild med lite utvikningar som inte alltid verkar till filmens fördel.
- Den här rättegången börjar bli irriterande. När tar den slut? undrar ett grabbgäng runt hörnet från världsförbättrardebatten.
Och så dags har den tanken slagit mig också. Vad har den för mandat egentligen? Och vad är det här för en film - drama, dokumentär eller en ganska obekväm förening av de två? En lektion om globaliseringens berömda baksida i behov av ett kreativt vägval. Lite klokare blir man, men...
En del av de personliga vittnesmålen från folk som direkt drabbats av diskriminering skulle självklart varit mer effektiva om de illustrerats, men jag inser att regissör Abderrahmane Sissako rört sig med en budget som inte medgett några gigantiska utsvävningar. Det är liksom ingen flödande canvas av intryck (om man kan uttrycka sig så). När rättegången ska knytas ihop hettar det i och för sig till och argumenten blir mindre abstrakta, med några eldiga slutpläderingar som rycker upp filmen från apatins träsk. Paul Wolfowitz får en rejäl snyting som arkitekten bakom Irak-invasionen, vars budget kunde ha fixat rent vatten till hela Afrika eller hur det nu var.
- Men vi kan inte kasta Wolfowitz i floden Niger. Kajmanerna skulle inte vilja ha honom, mässar en engagerad, till synes europeisk jurist som vill förklara Världsbanken & co skyldiga till det mesta som är fel med världen idag.
Synd att inte hela filmen hade mer av den tillspetsade retoriken, eller att Sissako satsat på en ren dokumentär med - irrlära eller ej - snabbare klipp och högre tempo.
© Johan Lindahl2007-02-03