Hollywoodland (2006)
Supersorgset
På 1950-talet hette Frälsaren i blå trikåer inte Reeve, utan Reeves. Och trikåerna var, vid närmare eftertanke inte blå, utan gråbruna eller någonting i den stilen. För serien sändes i alla fall i svartvitt. George Reeves hade en annan sak gemensam med Christopher Reeve; han dog för tidigt. Varför? Och hur? En fiktiv privatdetektiv får (eller tar sig) uppdraget att snoka rätt på sanningen i "Hollywoodland”, ett efter omständigheterna lågmält och lågspekulativt drama av Allen Coulter. Han har tidigare regisserat en del TV-dramatik, såsom ”Sopranos" och så vitt jag vet är han inte släkt med Ann, debattören som liberala tänkare i USA älskar att racka ner på (och rackandet är ömsesidigt).
Filmen - nu är vi tillbaka där vi ska vara - berättas på två plan. Dels genom tillbakablickar på Reeves karriär, som han inte var särskilt nöjd med, och hans samröre med fru Toni Mannix (Diane Lane), gift med en mäktig mogul (Bob Hoskins) som möjligen kan ha varit kapabel att vilja få Reeves ur vägen för gott. Framförallt handlar det om en man som fastnat i ett fack han definitivt inte hade tänkt sig. Men, som agenten påminner honom:
- En skådespelare kan inte alltid spela. Han måste arbeta också.
Parallellt följer vi privatdeckaren Louis Simo (Adrien Brody) och hans efterforskningar, samtidigt som han sköter ett annat fall med vänsterhanden, pusslar ihop sitt liv med exfrun och sonen, samt den nya älskarinnan. Inget flyter av sig själv i hans liv heller. Filmen visades som en del av ”Critic's week” på årets filmfestival i Göteborg och introducerades av Jan Lumholdt som representant för juryn. Han diskuterade bland annat Ben Afflecks påstådda pånyttfödelse i rollen som Reeves (är det det bästa han någonsin gjort, eller inte?) och filmens noir-ambitioner.
Det noiriska är tack och lov inte så överarbetat att filmen står och faller som en thriller med 'cool' attityd. Coulter har snarare tagit fasta på sorgsenheten i genren och vill säga något om förlorare, eller personer som ser sig själva så. Däremot fixerar han sig inte vid poser (även om många vill visa sig från sin bästa sida), slingrande rökringar (även om det röks en del) eller cyniska snutar (även om...och så vidare). Filmen lider därför inte av någon uppblåst självbeundran och blir därför bättre och bättre i stället för tvärtom.
Mitt problem, om jag har något, är till att börja med att jag inte själv växte upp med Stålmannen i svartvitt och att Hollywood om Hollywood ofta störs av något slags navelskåderi som nog fascinerar den amerikanska publiken mer än...mig, i alla fall. Varför ska jag bry mig om deras moderna mytologi och stjärnkult egentligen? Men filmen lyckas ändå studsa över de stötestenarna. Till stor del för att Brody gör sin Louis väldigt levande. Han är stolt, envis och inte så lite självdestruktiv.
Han ser olika scenarier framför sig om vad som kan ha hänt när ett skott brann av i Reeves sovrum under en fest och vilket av dem som är mest troligt lämnas ganska öppet, även om filmen ger en fingervisning. Louis Simo ska vara en uppdiktad figur, men flera andra i filmen antas ha funnits och hur mycket kända fakta om deras liv vrängts till har jag ingen aning om.
Men allt utspelas i en era när Hollywood gömde många lik i sina garderober och och skandaler tystades ner mer effektivt än idag - det intrycket får jag åtminstone här. Sanningen är inte huvudsaken i den här världen, utan rykten och deras effekt är avgörande. Vad som verkligen hänt är inte det viktigaste utan vad folk tror och hur det påverkar filmimperiernas finanser.
På så sätt är "Hollywoodland” både nostalgisk, en hyllning till drömmar och drömskapande, men filmen skapar inga illusioner om att det gick hederligare till förr. Hur bra är den då? Jag tvekar en stund, men det når upp till en fyra till slut, framförallt för det den inte säger rakt ut, utan som lyser igenom ändå. Och det är inte minst frågan om vad som gör människan tillfredsställd eller rent av lycklig. Många skulle säkert velat vara i George Reeves kläder när han stod på toppen, men han själv var kanske inte en av dem.
© Johan Lindahl2007-02-01