Freddy Got Fingered (2001)
En film du kanske vill undvika
Tom Green är ett unikum bland unikum. Han är nämligen unik. Jag uppfattar honom som en person som vet vad som verkligen är hemskt här i världen, och därför inte backar inför det som vid en ytlig anblick kan förefalla "hemskt". "Freddy Got Fingered", hans första långfilm, är därför, inte överraskande, ett nästan utmattande intensivt anfall av infall som till övervägande del är sjuka, äckliga, brutala och/eller konstiga. Titeln på filmen kommer från en spontant ihopljugen historia om sexuella övergrepp, vanligtvis inte det stoff som komedier tar upp.
Går han för långt? Ja, ständigt och jämt! Blir man uppriktigt upprörd? Nja, inte jag iallafall. Snarare paff och förbryllad, och onekligen ofta road. Det roliga är dock ofta inte scenerna i sig, utan det faktum att Green faktiskt har valt att göra film av dem. Vad försiggår i hans huvud? Vill han kanske bara förse oss med en ny måttstock att mäta komedier mot?
Den barnslige och ganska irriterande Gord, 28 år, bor hos mamma och en dominerande pappa och drömmer om att bli serietecknare. Han har en viss talang för det visuella, men berättelserna ... är inte berättelser. "It doesn't make any sense", invänder chefen för det stora animationsföretag han "besöker". Gord gillar också att åka skateboard (inledningsscenen är riktigt läcker, där han skatar genom ett shoppingcenter som den värste Michael J. Fox) men hans slarvigt byggda ramp gör att hans kompis bryter benet i en rejält otäck scen. Under ett sjukhusbesök träffar han en söt rullstolsburen flicka som av någon anledning faller direkt för honom. I detta handlingsskal infogas sedan en stor portion konstigt äckel.
Vissa scener, som är riktigt utstuderat äckliga och provokativa, faller snarare på att de kanske inte är så hysteriskt roliga. Tom Green som skär upp magen på en död hjort och dansar omkring mitt på vägen iklädd dess inälvor och skinn är inte genialiskt komisk, inte heller hans fascination med stora djurs privatare delar, men det är onekligen udda. Andra, likaså äcklande scener, tvingar dock fram ett skräckslaget gapskratt. Som när Gord under ett sjukhusbesök med lysten min bestämmer sig för att förlösa ett barn, trots den förskrämda mammans protester. När scenen är över drar man en lättad suck, eftersom det kunde ha blivit ännu hemskare. Sedär, tänker man, han har gränser.
Det är kanske filmens kärna; den rädsla man känner som tittare. Hur långt kan han gå? Faktum är ändå att han hejdar sig strax före den gräns då åtminstone jag känner att det är dags att sluta titta och börja bli arg (vilket väl i och för sig är en reaktion som skulle glädja honom storligen). Jag tycker, precis som hos bröderna Farrellys filmer, att det sympatiska och roande ofta vinner över plumpheten. Och faktum är att, precis som hos Farrellys, så upptäcker man att om man tar bort allt det skräniga och chockerande så ligger det kvar en mycket klassisk historia bakom det hela. Ung man drömmer om nå framgång genom att göra det han vill mest. Han har svårt att komma överrens med sin far och det krävs drastiska händelser för att få dem att förstå varandra. På vägen träffar han sitt livs kärlek som blir katalysatorn som får honom att tro på sig själv och sina drömmar. Detta traditionella narrativa skal är förstås också ett slags skämt i sig.
Vad vill Tom Green? Frågan är relevant och svaret förmodligen ganska enkelt. Han vill att vi ska garva åt det hela och fråga oss själva varför, eller bli förbannde och upprörda och fråga oss själva varför. Idealt ska vi nog skratta ibland och bli upprörda ibland och fråga oss på vilket sätt scenerna etiskt eller humoristiskt skiljer sig från varandra. Sedan ska man inte missa att det finns några helt vanliga, harmlösa komediscener som faktiskt är rätt skoj. Green låtsas vara yuppie på restaurang, till exempel, eller när han bryter sig in genom att proffsigt och ljudlöst skära upp ett hål i en fönsterruta, för att sedan slarvigt slänga iväg den utskurna biten med ett ljudligt kras.
Det här är på sätt och vis klassiskt, men du har förmodligen aldrig sett något liknande och det är inte alls säkert att du vill det. Med viss tvekan: tre russin för konsekvensen, den underliggande sympatin och de skratt den faktiskt ger, men en varning till den som vill ha sina komedier subtila och i god smak.
----
TRIVIA:
Tom Green var den första vinnare av kalkonpriset Razzie som faktiskt personligen tog emot trofén.
© Anders Lindahl
2002-04-12
Originaltitel: Freddy Got Fingered
USA, 2001
Regi: Tom Green
Med: Tom Green, Rip Torn, Marisa Coughlan, Eddie Kaye Thomas, Harland Williams, Anthony Michael Hall, Julie Hagerty, Jackson Davies
Genre: Komedi
