Dreamgirls (2006)
Musikal för mig, kanske inte för Diana
Kvällen före visningen såg jag för första gången på ett par år en svensk deltävling i uttagningen till Schlager-EM (inte officiellt namn, jag vet). Och med det oron över risken att vi skickar ut ”Snabbköpskassörsken" (visst stavade de så - de där gotlänningarna?) i hemstöpt sambatakt till Europa till våren. Jag vill inte verka överdrivet opatriotisk, men en del former av glitter och glam kanske vi borde överlåta åt... andra i alla fall. Eller hålla oss till det vi gör bra. Varför jag kom att tänka på det dagen efter under ”Dreamgirls” orkar jag inte reda ut just nu. Det var väl något elektroniskt, som de säger i Rimforsa.
"Dreamgirls" är en musikal, det vill säga något per definition felkonstruerat eller rentav ondskefullt, enligt ogina tungor. Det är verkligen inte djuppsykologi eller diskbänksrealism även om några filmrutor flashar förbi med påminnelser om att 1960- och 70-talen innehöll Vietnamkrig, ljugande presidenter, medborgarrättsrörelser samt en del andra mer subtila uttryck för spänningar i samhället. Och ramhandlingen saknar inte heller helt sociala perspektiv. Men det är framförallt en vällustigt celluloidiserad askungesaga där vem som helst kan brista ut i sång i valfri tonart. Det svänger. Och just nu råkar jag tycka att det räcker.
Originalmusikalen har jag aldrig sett, men hört talas om. Konstig vore jag väl annars (eller ännu konstigare). Bland annat sägs väl Diana Ross vara lindrigt förtjust i den förtäckta skildringen av The Supremes uppgång, stormar och succéer, vilket det påstås vara. Här kallas trion The Dreamettes i början och upptäcks under en afton för amatörtalanger i Detroit, av den driftige och som det visar sig ganska skrupelfrie managern Curtis (Jamie Foxx).
De får sjunga backup för stjärnan Jimmy Early (Eddie Murphy) och hoppas på en egen show. Effie (Jennifer Hudson) äger den Stora Rösten, men också en fylligare fysik än de andra två tjejerna, varför hon förflyttas ett steg bakåt och Deena (Beyoncé Knowles) tar ett kliv framåt. Och det är då konflikterna tar fart. Allt är så klassiskt; avundsjukan, sveken, svartsjukan, intrigerandet och de oundvikliga valen av lojaliteter som alla i den inre kretsen ställs inför.
En av de saker jag uppfattar som storheter med filmen är att den så smidigt fungerar som ensemblestycke. Det finns ett sådant flöde och bygger på 'lagom' mycket engagemang för varje enskild spelare; främst Effie, Deena och Jimmy och deras relationer till de konkurrerande promotorer som tidigt kommer på kant, Curtis och Marty (Danny Glover). Det handlar också mycket om hur idéer kopieras och stjäls, vem som var först med vilken stil och vem som gjorde klöver på den - vilket inte alltid sammanfaller. Supremes nämns aldrig, men andra hyfsat kända namn som Elvis (Presley, inte Costello) och Little Richard droppas regelbundet.
Och filmen försöker ge en inblick i hur den långvariga segregeringen slår mot afro-amerikanske artister, hur de nischas för att bli lönsamma och hur samma styrning kan kväva någons själ medan de som anpassar sig skickligast lyckas åtminstone kortsiktigt efter socialdarwinistiska principer. Allt detta sker i flykten, i hög fart och det blir inte lika ambitiöst som i "Ray". Det ÄR en musikal. Låtom oss banka in detta faktum utan pardon. Musiken gör minst halva jobbet. Någonstans i mitten börjar det kännas en aning mer slätstruket efter stilbyten och jakten på ett nytt 'sound', men sedan kommer spänningarna tillbaka, både i relationerna och musiken, upplever jag i alla fall.
Det ges inte många andningspauser, men lite gammaldags sentimentalitet är ju ett givet inslag. Och så måste jag ju säga något om personlig utstrålning, inte minst från den till alla skyar redan höjda Jennifer Hudson. Så nu har jag lagt mitt lilla strå till 'hon kan verkligen sjunga och agera ut'-stacken. Filmen kräver dock att nästan alla medverkande tar ton någon gång, även om Hudson och Beyoncé gör det oftare. Men Murphy är verkligen ingen klåpare heller, visar det sig. Försökte han inte göra en halvhjärtad skivkarriär när han var som hetast på 1980-talet? Jag har ett vagt minne av det, men inte av att han visade något av det här vilddjuret. The Man har faktiskt Soul, liksom.
Varken han eller någon annan lär vara dubbad vid sångmikrofonen. Att det är möjligt att 'pitcha' röster i studion och rätta till halvfalska tonträffar, är något som mer genuint musikaliskt utbildade bekanta påminner mig om. Det skulle vara spännande att se det här gänget på scen med samma program, så kanske agnarna sållas från vetet... Men hur det än är med det, film är ju alltid en illusion och den här illusionen tar jag till mig den här gången.
© Johan Lindahl
2007-02-09
Originaltitel: Dreamgirls
USA, 2006
Regi: Bill Condon
Med: Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy, Danny Glover, Anika Noni Rose, Jamie Foxx m.fl.
Genre: Drama, Musikal
Svensk biopremiär: 2007-02-16
Hemmabio: 2007-06-27
Teman: GFF2007
Ingår i följande teman
