Drama/Mex (2006)
Alla är galna, nere i...
Kring en strand i det forna, numera tydligen lite nerdekade turistparadiset Acapulco, sammanstrålar människor i sin personliga misär. Nåja, alla gräver inte ner sig komplett hela tiden, men det vore synd att kalla dem tillfredsställda med sina respektive liv och framförallt med sina relationer till andra. Fernanda, en tjej i kanske 20-årsåldern, får ovälkommet besök av sin före detta pojkvän Chano och idiotförklarar honom utan omsvep. Han är av den envisare sorten som inte låter sig hindras av en låst port utan klättrar in över taket och begår något som väl borde kallas våldtäkt. Det gör han själv åtminstone, men Fernanda verkar väldigt villrådig och resultat blir att de återupptar något liknande ett förhållande igen, byggt på en redan grundlagd hatkärlek.
Jaime, en man i övre medelåldern tröttnar på kontorskneget, skyfflar resolut sin arbetsdator över bordskanten och begär ut sin sista lönecheck innan han spottar på chefens skrivbord och går hem. Där stannar han inte länge förrän han flyttar ut till en semesterstuga på stranden med sin pistol som enda sällskap. Han laddar (ursäkta) upp för att avsluta allt, men avbryts av tonåriga Tigrillo. Hon har uppmuntrats att gå med i en grupp strandraggerskor, ute efter att lura turister på pengar med hjälp av alla knep de kan komma på. Hon lämnas strax i sticket av gängets härförare och siktar in sig på den olycklige, stjäl hans plånbok till att börja med. Men inte slutar det där.
Fernandas förre, eller nuvarande egentligen, vill också vara med i leken och ägnar timmar åt att hitta sin förflugna för att vinna henne tillbaka. Med eller utan bonusen att banka på rivalen i processen.
Allt detta skildras i en improvisatorisk anda, med mycket - MYCKET - flitig användning av handburen kamera. Även om jag kanske inte kan hålla med festivalkatalogen om att greppet är "pånyttfött" i den här filmen, så känns det ändå ganska 'rätt'- helt enkelt. Det naturliga ljuset skapar också begränsningar och delvis lider filmen av samma sjuka som ecuadorianska "Qué tan lejos” (en succé i sitt hemland i höstas); energin är mest påtaglig i början och de scener som utspelas i halv- eller heldunkel tär på tålamodet (för att inte tala om näthinnorna). Men filmen hittar en egen ton, även om den svajar.
Ett klassiskt musikstycke (våldsamt bekant, men vad heter det egentligen??) återkommer gång på gång och speglar stämningen av tyst desperation, sökande och ensamhet.
Någonstans (kan ha varit Internet Movie Database) läste jag kommentaren att det här skulle vara bättre än "Din morsa också!", men det är heller inte helt sant. Men den har en själ, en form, en vilja att berätta något även om den ibland gör det med tvekan och den eftersökta naturliga spontaniteten framför kameran inte alltid är en tillgång. Det ser ofta ostrukturerat ut, men det rör sig framåt liknande exempelvis det tragiska colombianska sociodramat "La vendedora de rosas", också den festivalvisad för någon dryg handfull år sedan.
Alltså. Gerardo Naranjo har åstadkommit en ojämn uppenbarelse, men den känns äkta och sympatisk i egenskap av ytterligare ett 'slice of life'-stycke i en stolt och ärorik festivaltradition. Ibland ett suddigt stycke. Naranjo får under frågestunden efteråt förklara att han använt en del oskärpa som ett slags protest mot perfektionismen i filmvärlden. Bortförklaring eller inte? Jag kanske tvekar ett ögonblick inför det tredje russinet, men så får det bli.
© Johan Lindahl
2007-01-29
Originaltitel: Drama/Mex
Mexiko, 2006
Regi: Gerardo Naranjo
Med: Fernando Becerril, Miriana Moro, Juan Pablo Castaneda, Emilio Valdés, Diana García
Genre: Drama, Romantik
Teman: GFF2007
Relaterade artiklar
En mexikan som inte tror på magi
Ingår i följande teman
