Nightmare Detective (2006)
Existentialistisk japanskräck
"Shinya Tsuka-vemdå", kanske du undrar sneglandes på regissörsnamnet? Ja, vän av mycket märklig skräck får kanske något nostalgiskt i blicken om jag nämner "Tetsuo: The Iron Man" (galet, vrickat, i knastrigt svartvitt), och uppföljaren "Tetsuo: The Body Hammer" (i varma färger, men nästan lika galet).
Lite av takterna från Tsukamotos väl fortfarande mest kända filmduo känns igen, men för att försöka beskriva filmen namedroppar man nog hellre David Lynch (drömska scenerier med touch av skräck) och Takashi Miike (brutala påhitt och mobiltelefonstemat från "One Missed Call"). Kanske har också "Nightmare on Elm Street" och "The Cell" tjänat som inspirationskällor.
Kagemuna kan läsa människors tankar och även hälsa på i deras drömmar. Det är en verksamhet han ägnar sig åt ytterst motvilligt. "Jag hatar det, jag hatar det..." lyder hans harang efter det föga lyckosamma drömbesök som filmen inleds med.
Unga Keiko har gjort sig en skrivbordskarriär inom polisen men vill skaffa erfarenhet från fältet. Hennes första jobb ute i verkligheten för henne ironiskt nog ganska långt in i drömmens overkliga värld. Två självmord på kort tid har klara gemensamma nämnare och det står snart klart att någon per telefon har påverkat dem så djupt att de antigen blivit suicidala eller insett att de alltid varit det. Resultatet: blodiga självmord utförda i sömnen, i ett av fallen i hustruns närvaro. Från offrets perspektiv ser det dock lite annorlunda ut, när en osynlig figur anfaller dem i ensliga miljöer. '0', spelad av regissören själv, är en antagonist av märkligaste sort, lite svår att tro på, samtidigt svår att avfärda med ett flabb.
Genom att blanda in drömspionen i fallet hittar Keiko en, alltjämt motvillig, hjälp och kanske en själsfrände. De är verkligen inga muntergökar någon av dem, och om det finns någon som inte bör ringa upp numret på offrens mobiltelefoner så är det väl de?
Shinya Tsukamoto växlar ganska burdust mellan tonlägen. Intensiva mardrömsmord och självmord skildrade med skakig kamera, och långa pratiga partier. Varför ska man leva? Vad är det för mening med allt? Lite för många gånger argumenterar olika huvudpersoner med sig själva eller andra gällande deras eventuella dödslängtan i ungefär samma enkla termer.
Det är bitvis spännande, bitvis nihilistiskt. Tsukamoto presenterar en radda argument till förmån för attityden att allt är fåfäng strävan, men väljer också att lansera några mer poetiskt och ordlöst formulerade argument kring motsatsen. Vilket han lyckas bäst med låter jag vara osagt, eftersom jag själv inte riktigt kan bestämma mig. Om den både dunkla men händelserika finalen ger tillräckliga svar på mysterierierna törs jag nog heller inte yttra mig med total självsäkerhet.
Huruvida filmen överhuvudtaget är lyckad är jag begripligt nog därför också lite delad om. Det är ganska ambitiöst, samtidigt som det rätt ofta kunde ha varit valfri japansk skräckmakare som låg bakom. Pretentiös mainstream, eller en djupsinnig vinkling på bekanta skräckteman? Jag vet faktiskt inte.
För att hellre fria än fälla sätter jag väl en trea, för den som undrar vilket resonemang som lett fram till russinantalet. Borde du se den? Tja, kanske det... Som konversationsstoff är den utmärkt, om inte annat.
© Anders Lindahl
2007-01-27
Originaltitel: Akumu tantei
Japan, 2006
Regi: Shinya Tsukamoto
Med: Masanobu Ando, Yoshio Harada, Hitomi, Ryuhei Matsuda, Shinya Tsukamoto
Genre: Skräck
Teman: GFF2007
Ingår i följande teman
